Upproret i Tunisien verkar, trots ännu osäkra uppgifter, vara en genuint folklig protest mot en arabisk diktator och hans maktapparat. Det är slående – och tragiskt –  hur försiktiga  / fega både svenska politiker liksom svensk media är med att kalla de arabiska diktatorerna för just diktatorer. De kallas för “ledare”, “presidenter”, “kungar” och så vidare – men i grund och botten är de envåldshärskare. Vissa är mer repressiva än andra. I FMSF tvekar vi dock inte att kalla en spade för en spade.

Egypten styrs av Hosni Mubarak sedan 1981. Libyen av Kaddaffi sedan dennes militärkupp 1969. Marocko av Mohamed VI sedan 1999 (han tog över efter sin far, som styrt landet med järnhand i 38 år). Saudiarabien kontrolleras av familjen Saud. Syrien av Bashar al-Assad. Det finns fler exempel.

De arabiska länderna präglas av förtryck, ekonomisk stagnation, arbetslöshet och fattigdom.  Arabvärlden har också en omfattande brist på demokrati – det är den största ickedemokratiska regionen i världen. Den intresserade kan läsa FN:s Arab Human Development Report, som är skriven av arabiska intellektuella. Som bekant har den desperata situationen främjat religiös fundamentalism, vilket drabbat främst muslimer i arabvärlden men också människor i andra delar av världen.

Genom att kalla en spade för en spade riskerar Sverige kanske att förlora handel och lukrativa oljeavtal – men vi står upp för det som är rätt. För demokrati, för mänskliga rättigher, för marknadsekonomi. För rätten att välja sin egen framtid.

Med fler demokratier minskar risken för svält (som normalt sett inte inträffar i demokratier) liksom för krig – demokratier krigar nämligen inte mot varandra. Som R.J. Rummel har visat i empirisk forskning: “av 371 krig (med fler än tusen döda) 1816–2005 utkämpades 205 mellan ickedemokratier, 166 mellan en demokrati och en diktatur och inga mellan demokratier” (Källa).

Zine El Abidine Ben Ali lyckades klamra sig fast vid makten i nästan 25 år. Att Tunisiens folk nu vräkt honom, trots att de hade oddsen emot sig, är inspirerande och lovande. Fler arabiska diktatorer bör vara nervösa. Ju färre de blir, ju svagare blir de i FN och i andra fora. Folken i arabvärlden förtjänar frihet!