“Alla hushåll och företag som har tv-mottagare ska enligt lag betala radio- och tv-avgift. På så sätt är alla med och bidrar till radio och tv som är fri från kommersiell och politisk påverkan i SVT, Sveriges Radio och UR. Under 2011 är avgiften 2 076 kronor per år.”
Källa: radiotjänst.se
Public-service presenteras i dag som en nödvändighet för information och media utan särintressen. Det är där det fria ordet, den fria tanken och den annars inte möjliga kulturen skall florera. Som barn av den borgerliga regeringen Reinfeldt är det en tanke och idé som går över blockgränserna; för endast någon månad sedan behövde den för samhället fundamentala radio- och tv-avgiften även betalas för datorer och surfplattor.
Dagens borgerliga vurm för statstelevision är ett gott exempel på varför det är viktigt att blanda det realpolitiska perspektivet med en historisk förankring samt med en förståelse för hur det svenska samhället vuxit fram. Detta har till stor del skett under en socialdemokratisk hegemoni, där arbetarpartiet har ansett vissa frågor vara hörnstenar för sin samhällsmodell. Svensk radio- och TV, i allmänhetens tjänst, är en sådan hörnsten.
Sedan 1920-talet, när etermedia först såg dagens ljus i Sverige, har staten försökt kontrollera den. Telegrafverket vägrade ge ut sändningstillstånd för radio, motiverat med att en ohälsosam konkurrens vore att utbryta om radion tilläts konkurrera med pressen om reklam. Det motiverades även med att sändingarna potentiellt kunde störa varandra, vilket skulle leda till “fullstädnigt kaos” i etern. Så för att skydda marknaden och människor undan detta, och i förlängningen även radion, skapades ett statligt monopol där men tillät först en, sedan två nyhetssändningar om dagen.
Under de kommande deceniumen gjordes stora ansträngningar för att kväsa den fria radion- och television. Under 60-talet sände Britt Wadner sin privata radiokanal Syd, från ett skepp på internationellt vatten under sydamerikansk flagg. Något bland andra Olof Palme, både innan och efter sin tid som kommunikationsminister, gjorde allt i sin makt för att stoppa. Britt åtalades vid uppreppade tillfällen och lade efter ett fängelsestraff ned sin kamp för en fri radio.
Det var överlag en tämligen dyster tid för det fria ordet och den fria tanken. Det var först när den borgerliga regeringen Fälldin kommer till makten som situationen börjar ljusna. Det var även då vår promenad genom de borgerliga frihetsreformerna börjar.
En väldigt viktig reform var att tillåta närradio – nästan över en natt började 79 stationer att sända, en del vars enda syfte var att sända radio och spela popmusik (wow!). Samtidigt skapade detta den första konkurrensen om information med staten, något det socialdemokratiska arbetarpartiet inte uppskattade. Ett av de första politiska besluten efter att de återfick makten var att dra tillbaka tillstånd och sedermera endast låta föreningar med annat syfte än radiotjänst sända radio – något som noga följdes upp.
Nästa gång borgarna bar facklan var under regeringen Bildt då den privata lokalradion infördes (under högljudda protester från socialdemokratin!). Tanken var att främja mångfald och yttrandefrihet genom en radio fri från politisk styrning av programinnehåll. Återigen gick utvecklingen snabbt och nästan 60 nya kanaler startades.
Socialdemokraterna visade sig dock mena ord och inga visor. Redan 1994 föreslog den nya regeringen den så kallade stopplagen. Den skulle återigen dra in tillstånd, förbjuda nya stationer för att etableras, och fortsättningsvis endast ge ut tidsbegränsade tillstånd med hårda politiska styrregler över innehåll samt omfattande byråkrati. Denna gång stoppades dock förslaget av juridiska remissinstanser och en vilt protesterande borgerlighet.
Samtliga politiska partier talar sig i dag, mer eller mindre, varma om fri radio- och television. Det är en hörnsten i det svenska samhället. Något alla som tror på ett fritt och demokratiskt samhälle bör instämma till. Men något alla som tror på ett fritt och demokratiskt samhälle också bör fråga sig är i enlighet med vems syn det är public-service, och inte den privata radion- och televisionen, som är just fri.
Kultur bestäms av människor, internet möjliggör åsiktsspridning och staten har en agenda och lyckas sällan hålla sig borta från styrning. En tanke som förhoppningsvis kommer att slå de borgerliga partierna.
