Kravaller och individuellt ansvar i Husby och Tottenham

  • Inläggsförfattare:
  • Inläggskategori:Bloggen
  • Kommentarer på inlägget:0 Kommentarer

Vandalismen och kravallerna i flertalet Stockholmsförorter, bland annat Husby, är kusligt lika upploppen i London år 2011. Även där började upploppen med att en man skjutits av polisen, vilket fick lokala innevånare i Tottenham att protestera genom att kasta sten på, bränna och vandalisera sin egna stadsdel, något som sedan spreds i andra förorter, stadsdelar och städer.

Mannen som blev skjuten, Mark Duggan, hade stannats i en bil av polisen. Här går historierna vad som hände isär, men klart är att Duggan dragit sitt vapen mot polisen innan han själv sköts till döds. Mark Duggan var svart, och hans död spädde på en konflikt mellan den färgade befolkningen i Tottenham och polisen som kan dateras tillbaka till 80-talet. Konflikten hade kunnat stanna här, men under de kommande dagarna eskalerade situationen utom proportion.

”London riots” kom även att kallas ”The Blackberry riots”, därför att man genom SMS och sociala medier spred informationen om vilka stadsdelar som skulle komma att vandaliseras, vilket lockade en blandning av kriminella och förortsungdomar. Anarki spreds på gatorna, och upploppen blossade upp i Clapham, Croydon, Enfield, Camden, Peckham och Hackney, och spreds sedermera till städerna Birmingham, Liverpool och Bristol.

Tidigt stod det klart att upploppen inte primärt handlade om utanförskap, fattigdom, missnöje eller klasstillhörighet. En av dem som dömdes till två års fängelse för stöld och vandalism var en kvinnlig universitetsstudent, dotter till två miljardärer med ett framgångsrikt företag. Vad hände?

I Stockholm ser vi nu samma händelseutveckling. Upploppen har fortsatt, natt efter natt, bränderna fortsätter, fler förorter drabbas. Detta är inte en tid för att diskutera fattigdom, social utsatthet och missnöje med polisen. Under upploppen i London dog 5 människor och många fler skadades allvarligt. Polisen måste ta kontroll över situationen och alla som deltar i dessa typer av aktiviteter måste få möta rättvisan i domstol. Varje individ som väljer att delta i denna omfattande förstörelse av andra människors egendom är personlig ansvarig för sina handlingar. Vare sig du är 15 eller 45 är du kapabel till att göra val. Du kan välja mellan att delta och inte delta. Ett val är det rätta, ett annat är det felaktiga. Svårare än så är det inte.

Över 3000 personer arresterades i under upploppen i London, 2700 fall prövades i domstol och över 1000 personer dömdes till fängelse för brott som skadegörelse, misshandel och stöld. 27 procent av de arresterade var mellan 10 och 17 år, och 26 procent mellan 18 och 20. Endast 6 procent av de anhållna var äldre än 40 år, vilket visar att majoriteten av de som anslöt sig till anarkin på gatorna var barn och ungdomar. En äldre man mördades när han försökte försvara sin butik mot inbrott. En blödande student som bad om hjälp blev i stället rånad av vandalerna.

I efterhand har man försökt utreda varför alla dessa ungdomar begav sig ut på gatorna för att förstöra sina egna områden. Det visar sig att de inte är riktigt så enkelt. Många av dem som deltog hade fått information om upploppen genom sociala medier, vilket gjorde att kriminella gäng från olika förorter och stadsdelar kunde koordinera sina attacker. På Facebook lade ungdomar stolt ut bilder på vad de hade stulit från butiker (det handlade om Tv-apparater, mobiler, kläder, datorer etc.) vilket fick ännu fler att ansluta sig i hopp om att kunna utnyttja att polisen inte hade full kontroll.

Fredrik Reinfeldt har gjort en del uttalanden av varierande kvalitet, där ett av de bästa lyder: “Vi har grupper av unga män som tror att man kan och bör med våld förändra samhället. Låt oss vara tydliga. Detta är inte okej. Vi kan inte låta våldet styra”.

Det värsta uttalandet kommer från Morgan Johansson (S), ordförande i riksdagens justitieutskott, som kritiserar Reinfeldt med de ofattbara orden: ”Att lägga över ansvaret på individer på det här sättet är mycket anmärkningsvärt”. Jag skulle säga precis tvärt om, det anmärkningsvärda här är att vissa försöker lägga över ansvaret på kollektivet.

Låt oss hoppas att situationen i Stockholmförorterna slipper eskalera till det vi såg i London 2011. Låt oss hoppas att ingen behöver mista livet över det här. Låt oss hoppas att ingen mer egendom blir förstörd. David Cameron sade det bra för två år sedan, och i mitt tycke är det dags för fler svenska politiker, inte bara borgerliga, att ta en liknande position:

“I think for too long we have taken a too soft attitude to people that loot and pillage their own community. (…) There can be no excuse for what we saw: people going out, smashing down windows, stealing televisions and trainers and all the rest of it. It was criminality.

It’s no good saying well I did that because it’s an unequal society. There’s simply no excuse for the lawbreaking, and we shouldn’t get into some mushy relativist argument that says somehow it’s ok.”

David Cameron, BBC North West, 12 Aug 2011

Bilden: En kvinnan hoppar ut ur ett brinnande hus på Surrey Street, Croydon, efter ett det satts i brand under kravallerna. Övriga bilder i inlägget är också från London riots.

Lämna ett svar