Till minne av Einar Du Rietz, 21.03.1967 – 18.04.2013
Vanligtvis formar man sin politiska uppfattning i yngre dagar. Med trevande steg navigerar tusentals nyfikna ungdomar genom en djungel av tänkare, logik och ideologi. Efter ett tag börjar man bilda en uppfattning om moral, om människovärde och om rätt och fel, något som med tiden formas till en politisk kompass. Under den resan är det elementärt med starka förebilder, både intellektuella och faktiska. Något som vårt samhälles struktur gjort till den klassiskt liberala akilleshälen.
Personer med en större tilltro till individen än staten i Sverige tenderar att med tiden ändra sin retorik. Detta är ofta synonymt med ett offentligt finansierat arbete, antingen för ett parti eller annan statlig anställning. I samma ögonblick som kontraktet skrivs under kommer ett blogg-post om att uppfattningar har reviderats, att man efter mognad och erfarenhet insett statens värde, politikers kunskap. Inget av detta är svårbegripligt, då en av de viktigaste fundamenten för en stark och stor stat är att omvända dem som motsätter sig till vänner.
“Krig är fred”
“Frihet är slaveri”
“Okunnighet är styrka”
Ytterst resulterar det i att man effektivt och systematiskt undanröjer förebilder för nästkommande generationer. Unga liberaler ser hela tiden hur deras hjältar kastar in handduken, väl motiverat av att erfarenhet och verklighetsförankring föranlett. Staten kan inte bara centralstyra samhällets ekonomi, skapa värde och bedöma vad som är bäst för människor, den bör göra så.
Det finns i dag unga människor som tror på att människor skapar värde och både kan och har rätten att bestämma över sina liv. Det är på grund av att vissa personer aldrig kastar in handduken, aldrig viker från att individuell frihet betyder något samt aldrig accepterar att politiker på besök i verkligheten vet bättre än vanliga människor som vi än idag har, till statens förtret, en frihetsrörelse. En sådan person var Einar Du Rietz.
Einar Du Rietz stod upp för friheten i Moderata Ungdomsförbundet, som vice ordförande tillika förbundssekreterare i Fria Moderata Studentförbundet och sedermera som frihetlig debattör. Han stod konsekvent upp för friheten för att någon behövde göra det. Han var inte intresserad av att använda politiken som instrument för egen vinning, utan arbetade efter vad han ansåg var ideologiskt rätt eller fel.
En debatt Einar startade handlade om “rätten att duellera”. Detta kan ses som en fråga i periferin men när man lyckas dra debatten till både sin yttersta kant såväl som till sin ideologiskt spets är det en vinst utan dess like. ”Rätten att duellera” debatterades i tidningar, Studentförbundets representantskap såväl som på flera förbund- och distriktstämmor hos Moderata Ungdomsförbundet. Einar åtog sig ämnet med stor förståelse för dess komplexitet och natur. Han belyste relevansen av ideologi för all samhällsdebatt, en aspekt lätt att glömma när man alltid försöker anpassa sin tankegång till de starka strömmarna av särintressen. Han försvarade sitt resonemang med naturrätten, som han såg som den grundläggande rättighetstanken bakom all nyliberal teori. Han såg den i tre delar: liv, frihet och egendom.
”Dessa (…) utgör (inte endast) en symbios utan i själva verket är olika plan av samma frihet, av samma rättighet, kan de inte separeras och inte heller rangordnas annat än i tanken.”
Einar gjorde även flera tänkvärda inlägg i Svensk Linje, bland annat i nummer 2 från år 2005, där han skriver om EU och freden i Europa. Som vanligt när man läser Einars artiklar slås man av hans djupa historiska kunskaper, som kombinerat med en god analytisk förmåga och en smula humor, aldrig lämnade läsaren opåverkad:
”Så frågan är huruvida EU-projektet bidrar till fred eller inte. Lärdomen vi möjligtvis kan dra från Joseph II, Oscar II, Napoleon (allihopa), kung George och till och med Karl XII – och visst, släng in romarna där också – är väl snarast att när man försöker toppstyra det europeiska projektet leder det till krig och elände.
Ett gemensamt Europa, med öppna gränser, vilket ju har varit fallet under stora delar av historien, tenderar dock at skapa välstånd och mindre bråk. Något som kanske dagens fredarbetare borde reflektera över.”
Einar jobbade även tillsammans med Sven-Otto Littorin på ett projekt som utmynnade i boken The rise and decline of the swedish welfare state (1990). Boken, som trycktes i 30 000 exemplar, kom att översättas till flera språk och spridas i bland annat Tjeckien, Rumänien, Ungern och Ryssland. Tack vare att The International Society for Individual Liberty filmade den konferens de höll 1991, kan vi här höra den då 24-årige Einar tala om boken och dess innehåll, och åter slås vi av den då unge mannens briljanta analyser, självsäkerhet och goda formuleringsförmåga: http://www.youtube.com/watch?v=Aabhcw-AoAM
Einar kommer att vara saknad av flera generationer studentförbundare, samtidigt som vi är övertygade om att han genom sina texter kommer att leva kvar som den liberala förebild han var. I dag går dock våra tankar främst till Einars familj och hans nära vänner. Vi sörjer denna dag, men minns honom i ljus och glädje.
