Vänstern, Alliansen och högskolan

  • Inläggsförfattare:
  • Inläggskategori:Bloggen

Att studentvärlden alltjämnt är vänsterinriktade förblir ett faktum. Trots revolten 1968 som aldrig blev av, trots 1989-års omvälvningar och trots de sista kvarvarande socialistregimernas sakta förpassande till ett politikens Lustiga Huset-stadium vilar socialismen tungt över akademierna. Faktum är kanske att högskolorna är Sveriges sista bastion för en socialistisk politik.

Inget är sig egentligen likt i det svenska politiska landskapet. Bortsett från Aftonbladet, som för ovanlighetens skull gav prov på sina preferenser under Littorin-affären, upprätthåller de flesta svenska rikstäckande tidningarna en oklanderlig latteliberal fasad. Socialismens journalistiska dominans är över.
LO går som vanligt ut med en kampanj för att stötta S i valet men får mothugg lite varstans ifrån – vadå? Är inte längre LO:s huvudsyfte att vara sekundant åt SAP? Samtidigt verkar övriga fackförbund som TCO och SACO för varje dag som går glida längre och längre bort från SAP. Socialismens fackliga dominans är över.
I talarstolen står kamrat Sahlin och anklagar patriark Reinfeldt för att inte sänka skatten tillräckligt, Centerpartiet upplyser oss om det fantastiska med kärnreaktorer och KD sjunger lovsång till allas rätt till alternativa livsstilar. SAP:s rekordlånga maktinnehav är över.

Känns det snurrigt? Var inte orolig för på ett område är nämligen allt precis som det var på den gamla goda tiden. Inom akademierna, inom den svenska högskolepolitiken. Här härskar alltjämnt en klassisk S-dominerad överbudspolitik där det egentligen bara finns en enda åtgärd, ett enda löfte; att skjuta till mer resurser. Här är socialismens dominans över systembygget inte över.

I sin ”Förslag ur den rödgröna regeringsplattformen” lovar oppositionen vid sidan av fler utbildningsplatser en höjning av studiebidraget med 400 kronor och studielånet med 200 kronor i månaden. Att det som vanligt finns en pik riktad mot Alliansen är tydligt. En höjning av studiemedlen förutsätter en röst på S är logiken. Vad vilja då borgarna? Via utbildningsminister Björklund låter Alliansen hälsa att om man vinner valet kommer studiemedlen att höjas med 500 kronor i månaden. Lånen skall höjas, inte bidragen, men annars är förslagen i stort sätt identiska.

Vänsterns aggressivitet mot Alliansens högskolepolitik är alltså innehållsmässigt märklig även om den är strategiskt förstålig. På nästan alla andra områden har arbetslinjen i princip segrat över bidragslinjen. Socialdemokraterna vill behålla (vissa) tjänsteavdrag och sänka arbetsgivaravgifter (för vissa) men har i stora drag blivigt sin egen kanslihushöger. Ett socialistiskt ekonomiskt tänkande har fått ge vika för ett mer liberalt.
På ett område är det dock tvärtom och det är inom högskolepolitiken. De rödgröna har fått Alliansen precis dit de vill och ändå är de inte nöjda. Givetvis är arbetslinjen inte helt tillämpar för de individer som redan studerar men frågan är om en bidragslinje just därför måste bli svaret på ekvationen. Är mer eller mindre identiska höjningar av studiemedlen som de rödgröna verkligen den politik som skall göra den svenska utbildningen till världsledande? Har Alliansen blivigt sina egna Åsa Nisse-marxister inom högskolepolitiken?

Den S-märkta dominansen inom högskolepolitiken verkar alltså bestå…