Bäst = 100 % kvinnor?

  • Post author:
  • Post category:Bloggen

DN skriver en artikel kring Rwandas parlament och hur kvinnorna fått majoritet i detta sedan valet förra hösten. Det är glädjande läsning så till vida att arbetet med kvinnors rättigheter stärks i landet.

Självfallet skall kvinnor och män behandlas lika inför lagen, det gäller både i Sverige liksom Rwanda. Enligt en faktaruta i artikeln får vi dock veta att konstitutionen kräver att (minst, förmodar jag) 30% av parlementets ledamöter skall vara kvinnor. Utan att närmare ha studerat Rwandas konstitution så undrar jag om lydelsen verkligen handlar om just kvinnor, eller om könen generellt? Det första vore ju direkt osmakligt. Båda fallen är dock lika förkastliga och en tydlig inskränkning i väljarnas rätt att själva bestämma vilka politiker dessa vill ha. Kön är precis som alla andra kollektiva grupper man kan dela in enskilda individer i verkligen inte något som skall vara avgörande för vilka som får sitta i parlamentet!

Men mest uppseendeväckande av allt är DNs val av text under artikelrubriken på förstasidan. Länken till artikeln heter något så märkligt som “Världsledande i politisk jämställdhet.“. Med världledande jämställdhet menas då enligt artikeln att man har 56 % kvinnor i sitt parlament. Sverige med 47 % kvinnor i riksdagen är tydligen endast god tvåa, trots att vi ligger närmare 50 %.

Speciose Mukandutiye, kvinna i majoritet.
Speciose Mukandutiye, kvinna i majoritet.

– Vi hade redan 48 procent kvinnor i parlamentet. Vårt mål var att få in 50 procent, men vi fick 56 procent! I dag är 45 av ledamöterna kvinnor och 35 män, berättar Speciose Mukandutiye, ordförande i parlamentets Forum för kvinnliga ledamöter.

Man får känslan av att Mukandutiye tycker att det var något bra att det blev hela 56 % istället för 50 %. Och det står henne såklart fritt att tycka så. Själv tycker jag inte att man av andelen kvinnor eller män kan dra några speciella slutsatser kring om parlamentet har en bra sammansättning eller ej, ty det hänger på så många fler faktorer än så. Däremot har jag mycket svårt att se hur 56 % kvinnor skulle vara bättre än 50 % sett ur det jämställdhetsperspektiv jag åtminstone trodde att världens kvinnokämpar hade.

Som avslutning kommer Mukandutiye med ett “tips” till andra:

Hennes råd till andra länder som önskar efterlikna Rwanda är att kvotera in kvinnor i politken, så att de ges en plattform att arbeta från.

– När du ger plats åt kvinnan, ger henne ansvar, så arbetar hon inte för sin egen sak utan för samhället i stort, säger hon.

Citat må vara ryckt ur sitt sammanhand – det får DN svara för – men det är svårt att tolka det på annat vis än att hon menar att män inte skulle arbeta för samhället i stort, utan istället för egen sak. Vad vore annars poängen med att kvotera in kvinnor menar hon? Skrämmande syn på människor i så fall. Kvotering är ju dessutom som bekant snarare ett sätt att befästa kvinnors sämre ställning, än bättra på den.

Detta, och mycket annat kring jämlikhet mellan könen, återkommer vi i FMSF till under hösten då vårt jämlikhetsprojekt rullar vidare. I samband med det har vi också lanserat en kampanjhemsida som kan nås på www.jämlikhet.nu! Gå in där och stöd oss i kampen för jämlikhet – på riktigt!