En kort, blå och långtifrån uttömmande halvårsrapport

  • Post author:
  • Post category:Bloggen

Lagom till jul kommer här en rapport från FMSFs utbildningspolitiske sekreterare angående utbildningspolitiken det första halvåret sedan den snopna borgerliga valsegern i september 2010. Prologiskt kan för den nedstämde läsarens skull konstateras att om de fakta som här presenteras verkar alltför negativa kan en tanke på vad som hänt utbildningspolitiken vid en eventuell Röd-grön valseger säkert muntra upp Dig. Glad läsning!

För att återknyta till början av mandatperioden kan klart konstateras att den svenska skolans roll som slagfält för fullkomligt aparta frågeställningar verkar hålla i sig. Hur mycket tyg man i en skola rätteligen får bära i ansiktshöjd har blivigt riksangelägenhet. Björklunds utspel om ett generellt förbud av Niqabbärande verkar inte ha lett någonstans samtidigt som det till Diskrimineringsombudsmannen kopplade Niqab-ärendet om en vuxen kvinna som inte fått bära detta plagg på sin barnskötarutbildning vid ett vuxengymnasium rullar vidare. Som så ofta har den publika debattens tagit ett något oväntat men denna gång faktiskt lyckat stickspår och blickarna verkar till viss del ha flyttats från denna fråga till att istället riktas mot det orimliga i hur DO bedriver sin verksamhet. Läs Hanne Kjöllers klockrena sågning av det hela här.

Även Kristendomens roll i skolundervisning kan utan tvekan sägas kvalificera sig i denna skara av diskussioner. Efter att Utbildningsdepartementet underkänt ett likställande av samtliga världsreligioner i religionskunskapsämnet fullkomligt exploderade internettyckarna och bloggosfären. Efter en lång rad förvirrade inlägg på Newsmill av utilitaristprofeter och Ring P1-människor verkade diskussionen självdö, trots de tämligen paradoxala i att dessa människor gett sig in på ett historieförnekade som logiskt skulle göra att de förlorade en av sina allra mest älskade hatobjekt. Att avslutningsvis även konfliktorädda Lärarnas Riskförbund tog ställning för UbD:s linje kan kanske ha sägas satt punkt för det fortsatta gnabbet.

Att en ideologisk polemik uppstår kring utbildningsfrågor är givetvis positivt då utbildningspolitik per se är maktpolitik men man hade kanske kunnat önska att mer relevanta ämnen kom till tals. Det må låta uttjatat men en mer teoretisk diskussion kring svensk skolas värdegrund och hur religion på ett modernt och relevant sätt undervisas kunde kanske vara något att försöka lyfta istället för pajkastning med heta men perifera potatisar?

Den Centrala Studiestödsnämndens frispel angående studiestödet till Kungliga Tekniska Högskolans har nu även blåst över. Konflikten som pågått sedan början av året till följd av att KTH reformerat sitt upplägg av läsåret har bitvis varit mycket hätsk. Att studietakten varit den samma och att KTH, vilket kanske inte ens behöver tilläggas, är en av Sveriges bäst rankade universitet var man från CSN:s sida uppenbarligen inte heller intresserad av. Med återbetalningskrav och hot om polisanmälan ville man tydligen etablera sig själv som en kontrollnämnd snarare än en stödnämnd. Efter en lång rad konflikter med diverse studentkårer kunde till slut UbD 24 november gå över huvudet på CSN och meddela att utbetalningarna kommer ske som vanligt. KTH:s studenter och den del av svenska folket som även i framtiden är intresserad av teknologisk kompetens i landet kan andas ut.

I samma veva kan det även vara värt att påpeka att UbD fått en ny generaldirektör som presenterades för allmänheten 6 december. Hennes namn är Christian Gellerbrant Hagberg, kommer tidigare från skatteverket och verkar även ha valts till tjänsten på meriter i organisationsförändring. Vi får önska henne lycka till i hennes kommande arbete för den organisation hon tar sig an har sannerligen stora behov av reformer. Den har sedan mycket länge utmärkt sig för sin mycket olyckliga kombination av att vara extremt krånglig, styvnackad och otillgänglig samtidigt som den är direkt livsavgörande för att över hundra tusen människors ekonomi skall gå ihop. Kört hårt!
Vidare kan konstateras att den statliga genusvaskningen av skattepengar fortsätter oförtrutet uppe på Utbildningsdepartementet. Kompotten av riktade åtgärder är som vanligt tämligen blandad och innehåller alltifrån det smått gulliga i sin oförstålighet till de direkt obehagliga. Till den första kategorin hör helt klart de 80 miljoner kronor som har öronmärkts för ”lokalt jämställdhetsarbete”. Att man inte ens verkar kunna presentera en vettig problemformulering och vad pengarna faktiskt är till för är nog graverande samtidigt som man i sitt stilla sinne undrar om kommuner, landsting och styrelseorgan har bett den stora äran att för dessa 80 miljoner bli ”kvalitetssäkrade” eller om det är en ynnest regeringen i sin stora välvilja bjuder på över deras huvuden. Desto mer obehaglig blir det när UbD med entusiasm presenterar sina planer på hur ”Långsiktigt arbete skall bryta traditionella könsmönster i skolan”. Ja här är problemformuleringen desto mera tydlig och det med besked! Här lägger genusmånglarna korten betydligt mera öppet på bordet än vad som brukligt är. Man verkar inte ens bry sig om att som så ofta klä in sina kontrollbehov i en bedrägligt liberal retorik; med vackra totalabstraktioner som ”lika möjligheter” och ”samma förutsättningar”. Nej här visar man helt öppet vad man är ute efter; man har redan bestämt utfallet. Vilken historiker som helst skulle kunna ta detta för en indoktrineringsguide skriven av en Komsomolpamp eller Balder von Schirach snarare än ett alster från ett borgerligt departement i Sverige 2010. Föräldrarnas och inte statens huvudansvar för barnen? Icke! Kritisk reflektion av socialradikalismen som samhällsdogm? Icke! Huka er reaktionärer för nu skolar farbror Staten barn – och det är Du som betalar!

Säga vad man vill om majoren således och dennes lovvärda arbete men att helt förvandla Utbildningsdepartementet till en folkpartikelaccelerator är helt enkelt problematiskt. Resultatet kan inte bli mycket mer stringent än ett Folkhälsoinstitut kontrollerat av ett parti som inte ens ännu lyckats bestämt sig för om de är verkliga eller inte. Hela Folkparitet är inte Björklund, dessvärre, och det borde även han känna till.
Slutligen skall vi nämna den senaste PISA-rapporten som mäter studieresultat internationellt och vad som kan förmodas vara något slags svar från Lärarnas Riksförbund till detta. Resultattrenden i den svenska skolan har hållit i sig under längre tid och inte vidare förvånade fortsätter tyvärr elevernas kunskap i den svenska skolan att falla. Inte speciellt förvånande kanske är Björklunds förklaring att hans reformer inte ännu hunnit sjunka in och att denna olycksaliga trend kommer fortsätta ytterligare. Nog för att hans tidsfrist inte är obegränsad och han knappast kan ösa ur denna tidsbrunn hur många mandatperioder som helst är det ändå rimligt att än så länge acceptera hans resonemang. Skolan låter sig inte reformeras snabbt och fortsatt tålamod är antagligen det enda som kan efterlysas. Något sådant uppvisar dock inte Lärarnas Riksförbund som med ordföranden i spetsen i mycket generell ton går ut och fördömer hela valfrihetsprojektet inom den svenska skolan. Vad de skall uppnå med att dra tillbaka klockan är otydligt samtidigt som valfrihetens syndalista görs mycket lång. Det är valfrihetens fel att likvärdigheten inte fungerar, kvaliteten sjunker etc. Huruvida det utbildningspolitiska projektet Björklund kommer att lyckas eller ej vilar alltså till stor del fortfarande i framtiden även om man också måste konstatera att det faktiskt är det enda konsekventa reformförslag på området som överhuvudtaget presenterats. En sak kan dock konstateras till avslutning som gäller likväl för utbildningspolitiken som för alla områden. Något som trots de fina orden om kvalitet gör att resonemanget inte bär hela vägen. Vi är inte för frihet för att det är effektivt, för att det nödvändigtvis genererar största möjliga vinst till så många människor som möjligt – vi är för frihet för att det är det enda som anstår människans värdighet. We hold these truths to be self evident and endowed by their Creator…