En skatteåterbäring gör ingen sommar

  • Post author:
  • Post category:Bloggen

”Prisa gud! Här kommer skatteåterbäringen”

Detta har väl snart var ’Tuck-tad’ student tänkt nu när den efterlängtade och ibland rent essentiella skatteåterbäringen (som i år, enligt Dagens Handel, uppgår till 30 miljarder kronor för 3,6 miljoner skattebetalare!) fyller plånboken till bredden med guld och gröna skogar inför sommaruppehållet. Som nitiska och genuint ansvarsfulla privatekonomer med koll på likviditet, kassaflöde och soliditet frågar vi oss i stället krasst när tillräckligt många har insett att vi i realiteten får tillbaka av pengar som varit våra i första hand, när tillräckligt många grunnar på vad representativ statlig förvaltning och fördelning av våra solidariskt motiverade skattepengar kostar och när tillräckligt många slår näven i bordet sedan staten åter sänt räkningen för varje missräkning direkt till oss alla?

Vare sig tornerspelen eller folkets dagliga bröd blir mer sporrande eller matnyttigare för att allt fetare pengapåsar masar sig in i skattkammaren. Med förkärleken för eget ansvar under friheten att leva sitt liv om än inte laglöst så åtminstone utifrån sina förutsättningar anser vi att långsiktighet och förtroende står stadigast på ordning och reda – inte minst mellan stat och folk, att samhället borde få lägga en stabil grund för fyrklövern öppenhet-tillgänglighet-effektivitet-kvalitet och att endast kärnverksamheter för medborgares kreativa fortlevnad är kärnfulla. Därför är vi emot varje statlig satsning som samhället råder bättre över. Därför är vi även emot varje skatteintag som bara manar till politiskt styrd ’avkastning’ för godtrogen insättning. Därför är vi också emot slöseri, progressiv statsutveckling och att i system flytta runt medel avsedda att skapa välstånd – inte minst när de sipprar ut som lömsk återbäring.

Så till några exempel på varför varje straffskatt på vårt värv, på vårt konstruktiva ansvar och på vårt bidrag till samhället aldrig borde kastas till de som inte rättar mun efter matsäck i sin grotta till lejonkula – samt varken förtäras i byråkratins malpåse eller till midsommarfirandet utan i stället borde fördelas av egen smak i motsats till saltade notor och pepprat anseende.

Apropå förfriskningar och att törsta efter mycket gick Jens Spendrup, styrelseordförande i ett av våra största bryggerier och nybliven ordförande för Svenskt Näringsliv, i bräschen för inspirationen ur just det egna ansvars- och risktagandet som formar ny företagsamhet och därmed åtskilliga nya arbetstillfällen i Sverige i en intervju nyligen med Aftonbladets luttrade krönikör Lena Mellin[1]. Spendrup pekar likt sin branschorganisation som alltid på vikten av att sänka trösklar till arbetsmarknad och innovation, lätta upp regelkrångel samt att konkurrens med en öppnare omvärld på lång sikt kräver lyssnande och flexibelt ledarskap såväl bland de egna arbetsgivarna som hos arbetstagarna och bland det politiska ledarskapet. Fast i första hand gör han allt för att peka på att statens finger i spelet är missriktat, oavsett vilken hand det tillhör, och på att våra tre senaste regeringar snarare spätt på missuppfattningar samt en utbredd missunnsamhet gentemot det näringsliv som mellan 1860 och 1960 tog oss från fattig avkrok till centralt utvecklingsland. Spendrup sätter ned foten långt längre än några jobbskatteavdrag eller ’rut’ och ’rot’, än något stöd till etablering på arbetsmarknaden (läs: Arbetsförmedlingens monopol) och än några subventioner till utbildning och fortbildningar.

I stället pekar han ut företagslinjen som ett konstruktivt och fritt koncept med ökat fokus på den egna verksamheten, de egna målen och det egna kalkylchansandet inför fru fortuna. När herr Spendrup diskuterar samhällsnytta är det inte långt ifrån att han lyfter ifrågasättandet av målet med att sänka den vinstberoende och vinstförminskande bolagsskatten från 26,3 till 22 procent. För varför är det fult att göra personliga eller verksamhetsmässiga framsteg och inte minst att kombinera de båda i Sverige? Varför tar vi ut de högsta marginalskatterna i världen i relation till ett företagande som inte klarar att hålla jämna steg med tidigare gravt underutvecklande länder? Samt hur skall välfärdssamhället kunna hålla hus i folkhemmet om vi hela tiden halkar efter eftersom välgång uppenbarligen ej längre anses följa på framgång?

Tänk om fritt företagande var fritt, arbetsmarknaden var en marknad och civilsamhället civilt snarare än statligt… vad hade vårt påstått stabila och framstående land inte kunnat uppnå i en omgivning där chansen att lyckas existerade för att risken att misslyckas respekterades?!

För att stenen skall rullas mot grottmynningen borde straffskatter och höga marginalskatter om något maktmedel vara mer osäkra än döden, något som bevisades med buller och bång utav en av de mest framstående och framtidsinriktade kreatörer uppvuxen i Sverige och som fostrat vårt land. Astrid Lindgren omhuldade den statsbärande utjämnande socialdemokratin av hela sitt hjärta, så mycket att hon var beredd att lätta sitt hjärta inför partiet när hon kom fram till att hon med uppgörelser år 1975 betalade 102 procent i skatt. I sagans form läxade Astrid upp ”riksskattemästaren” (underförstått finansminister Gunnar Sträng) och de ”vise män” som styrde såväl vardag och framtidstänk som bokskrivande för arma ”Pomperipossa i Monismanien”[2] genom att lägga skattebörda efter skattebörda på henne så att hon till slut tvingas överväga att söka socialstöd från myndigheterna och aldrig mer skriva några böcker för världens barn – trots sin oöverträffade försäljning. När moderatledaren Gösta Bohman läste upp Astrids kritik ur riksdagens talarstol och Gunnar Sträng svarade med att ifrågasätta hennes räkne- samt skattekunskap svarade Astrid Lindgren karskt i Sveriges Radio: ”Om det är någon som har räknat fel så är det Riksskatteverket, för det är från dem jag fått siffrorna. Sträng kan berätta sagor, men räkna kan han tydligen inte. Vi borde nog byta jobb han och jag”. I och med Socialdemokraternas valförlust år 1976 efter 40 års regeringsinnehav samt med sagans bidrag till framtida justeringar av både marginalskatter och avdrag avsedda att mildra konsekvenserna bevisar ”Pomperipossa i Monismanien” om något hur en progressiv skatteskala slår hårt mot många sidor av ett industriland. Inte minst mot förtroendet för hur en stat som inte kan stå på benen ursäktas medan medborgare som står upp bestraffas hårt.

Det är något att tänka på också med dagens tuffa skattesmällar, med dagens välfärdssystem och med dagens företagsklimat i Sverige… att oavsett hur hög nivån är bidrar skattelättnad och smart konstruerade skattesystem till att underlätta för alla viktiga instanser i samhället. Samtidigt bidrar det än bättre till ökat välstånd för dem som har möjlighet att lägga manken till och göra en insats, liksom det stärker chansen att ta hand om dem som inte har lika goda förutsättningar i livet. Se bara till skatteparadis världen över, till stora utvecklingsländer som genomgått processer också på det ofta ostrukturerade skatteområdet för att underlätta för företagande och motverka korruption samt till mer klassiskt liberala stater som lyckas hålla en omställbar och konkurrenskraftig marknad över tid[3]. Före detta u-länder som Sydkorea, Indien och Brasilien har under loppet av några få decennier formats till enorma drakar i vår globala ekonomi i dag. Kan ett litet land som Sverige stå pall om vi fortsätter på den inslagna vägen med högt skattetryck, regleringar och dadda-politik medan sysselsättningen kroknar?!

“Varför ska de där dumma människorna ha något. Det är mina pengar nu!”

Nej – skatt skall inte stå i vägen för konstruktivitet, konkurrens eller kreativitet. Skatt skall satsas där den satsas bör. Samt – skatt skall inte tillbördas den som vilar på kammaren och lyfter på skattkistans lock. Först i ett öppet och accepterande samhälle där döden är säkrare än skatter kan vi alla ’Tuck-samt’ slå fast att: ”Prisa gud, här kommer skatteåtergäldandet”!

Därför vill vi uppskattande lämna er med några ord av den stronge och självförverkligande George Harrison när han om något bidrog till att Beatles satte huvudet på spiken eller spiken i kistan på ett etablissemang som inte tycks kunna skatta sig eller oss lyckliga på lång tid än…

”Now my advice for those who die – Declare the pennies on your eyes”. Good Day Sunshine!

 Lyssna på Taxman & reflektera!

Författad av FMS Göteborgs Andreas Fock (ordförande) & Daniel Svensson