Så fick till slut kronprinsessan sin entreprenör och kungahuset blev än folkligare. 60 sidor bröllop i SvD. Förmodligen fler i kvällsblaskorna. Man kan säga vad man vill om monarkin, och det gör ledarskribenter, men att låta ätten Bernadotte utgöra statschefer är ett öde som beseglades av en sedan länge svunnen generation svenskar. Den vakanta posten fylldes av Kung Karl XIV Johan som i kontraktet ålades att betala den svenska statsskulden, i utbyte mot att hans ätt skulle fortsätta sitta på tronen. Vem är då jag att invända mot detta samhällskontrakt i Hobbes anda? Well, tiderna förändras och de lösningar som en gång var optimala känns inte längre helt aktuella. Att låta en fransk general med både strategiska kunskaper och stora rikedomar ta över den svenska monarkin är kanske den svenska statens bästa beslut genom tiderna. Men regeringsformen från 1974 går inte heller av för hackor. Och Hobbes var ju mest en pessimistisk diktaturkramare.

En betydligt mer politiskt relevant fråga är i stället kärnkraftsfrågan, som har gisslat den svenska politiken i flera generationer vid det här laget. För oss som är födda efter folkomröstningen 1980 ter sig hela frågan surrealistisk. Ingen förstår i alla fall vad de tre linjerna bestod i, och den ideologiska kampen dem emellan tycks varit blott en vindpust på en liten ankdamm. Alla tycktes ju vilja detsamma. Omröstningen har i dagens ljus mest ett skimmer av en grammatisk tempusövning: böj verbet avskaffa i imperfekt, presens och futurum. Skriv det på en gul lapp 100 gånger 100 gånger. Samtidigt är upprördheten stor nu när regeringspartierna enas i energipolitiken. På exempelvis Aftonbladets ledarsida där svek anses vara ett alltför klent uttryck för att beskriva Maud Olofsson och Andreas Carlgren.

Stödet för kärnkraft har ökat med åren medan stödet för socialistiska påfund som tankeförbudslagen har minskat betänkligt. Konstigare än så är det inte. Energipolitik har under alltför lång tid varit symbolisk. Inga förstod det bättre än socialdemokraterna som byggde upp kolimperiet Vattenfall i utlandet och skrotade Barsebäck på hemmaplan. Signaleringseffekter var viktigare än energiproduktionsditon. Men symbolpolitik håller knappast i en värld där vi kämpar för fullt med att trygga dagens kraftförsörjning. Vindkraften står för blotta 1,9 procent av den totala kraftproduktionen. Solceller är både dyra, fula och nyckfulla. Kärnkraften är inte bara billig (näst billigast efter vattenkraft) utan dessutom högst tillförlitlig. Det enda regeringen nu gör är att den tar ansvar för vår elförsörjning. Vi enskilda medborgare ska naturligtvis vara tacksamma över det. Men än större tacksamhet bör arbetare inom basindustrin vara. Det är de som annars tvingas betala största delen av notan när vänsterkartellen ägnar sig åt symbolism.

Motståndet mot kärnkraften har sönderfallit. Avvecklingslinjerna har avvecklats. Äntligen har vi en energipolitik som återspeglar dagens medborgares åsikter. Och detsamma kan man väl säga om monarkin.