Skandalen vid ett äldreboende i Halmstad har inte lämnat någon oberörd.  Äldre som inte fått vara uppe mera än fyra timmar per dygn, inte fått den vård de behövde och inte ens haft rätt att gå på toaletten ens en gång om dagen. Vem vill att ens gamla släktingar skall behandlas så?

Givetvis är detta ett extremfall och givetvis finns det många äldreboenden där de gamla behandlas med respekt och värdighet av en kompetent personal. Men jag undrar ändå inte om detta inte belyser ett systemfel, på två sett.

Det ena är givetvis den oerhörda dominansen av offentlig vård. Om vi hade flera privata äldreboenden, och en befolknignen som inte hade beskatts till ett proletariat hade det funntis konkurrens om vården, där lönerna skulle kunna vara högre och jobben inte ses som de sämsta man kan få. Detta skulle förhoppningis skapa en situation där personalen inte ens överväger att titta på sin favoritdeckare framför att hjälpa sina kunder (ja, jag är hellre kund än brukare).

Den andra effekten av den stora staten är mera subtil, men icke dessto mindre signifikant, och Dick Erixon beskriver den bra. Vi har skapat ett samhälle där familjeband inte betyder något, för allt är ju statens ansvar. Varför skall man bry sig om sina gamla föräldrar, de är ju bara en belastning, och dessutom måste ju kommunen enligt lag sköta det där. Det personliga ansvaret urhålkas allt mera ju större del av våra liv vi lägger på politikerna och deras tjänstemän. När saker sedan skiter sig finns det inget civilsamhälle som fungerar som säkerhetsnät.

Några tankar att hålla i huvudet när den stora statens nyttiga idioter förfasar sig över penninges makt inom vård, skola och omsorg.