Jag kan bara hoppas på förändring. Snart.

Det är svårt att inte skriva i affekt. Min mage gör ont, mina känslor springer iväg åt alla håll och jag har svårt att hålla tankarna i här och nu.

När jag och ordförande Victoria Nilsson för några veckor sedan deltog i en manifestation för yttrandefrihet utanför den ryska ambassaden, så hade Duman nyligen klubbat igenom lagen om förbud mot propaganda för icke-traditionella förhållanden. Då skrev jag att den fantasifulle läsaren mycket väl kunde inbilla sig vilka följder en dylik lag skulle kunna få. Men nu, bara en kort tid senare, har hela helvetet brutit löst och jag saknar ord för att uttrycka vad jag känner inför det Ryssland som, samma vecka som Stockholm Pride inleds, tyst samtycker till tortyr och mord, framtvingat självmord och förnedring och diskriminering av HBTQ-personer.

Argumentationens tid är förbi och allt jag kan göra är att i total affekt utgjuta min förtvivlan över hur ryska bögar och flator – mina bröder och systrar – behandlas av sin hemstat. Den stat som ska skydda dem. Den stat som ska skydda deras yttrandefrihet, deras rätt att inte utsättas för våld, deras rätt att leva i fred och frihet.

Det fanns en gång en stat, som under brinnande ekonomisk kris fråntog en mängd människor deras rättigheter, började förfölja dem, där staten sanktionerade privat våld mot vissa grupper, själv utövade våld mot sina medborgare. En stat som började tillfångata och till slut massavrätta oliktänkande och personer som fötts med fel gener och som drogs till fel kön.

Det fanns en annan stat, som skiljde mellan två olika grupper, som utestängde landets ursprungsbefolkning från att åtnjuta samma rättigheter som den imperialistiska kolonialstatens vita elit, där en lång och blodig revolution var enda sättet att tillerkänna alla medborgare samma grundläggande rättigheter.

Det finns idag en stat, där en grupp företrädare för den religiösa eliten beslutar vad som är policy, och där befolkningens grundläggande rättigheter kränks varje dag, eftersom den religiösa texten bestämmer vad som är rätt och fel, där medborgarnas rättigheter inte existerar eftersom det är religionen som avgör.

Och det finns nu en stat, där varje person som inte uppfyller samhällets förväntningar på hans eller hennes sexualitet och emotionella liv, där alla som är ”icke-traditionella” lever en rättslös tillvaro. Där deras rättigheter undertrycks, där de hånas på sociala medier, drivs till självmord och torteras, allt medan deras egen hemstats ledare sitter i sitt elfenbenstorn och förtjust hånflinar åt deras lidande.

Argumentationens tid är förbi. Jag är i affekt. Och jag kan bara hoppas på, och be om, förändring. Snart.

Christoffer Aav är generalsekreterare för NKSU och har tidigare skrivit om HBTQ-personers situation i Ryssland här.

Chris_LGBT

This Post Has One Comment

  1. Peder

    Vill bara passa på att tacka för att ni står upp för sportskyttet, svensk vapenlagstiftning håller riktigt bra standard som det är.

Leave a Reply