I lördags kväll var det blot i Uppsala ting. Föreningen Heimdal bjöd på fest. Tillställningen var fläckfri och arrangemanget mycket lyckat. Maria Abrahamsson tilldelades Gunnar Hekscherpriset och Lennart Hedqvist höll högtidstalet. Därefter fick jag

komma till tals. Detta är ett försök att förlänga det resonemang som då fördes, om varför höger-vänster-skalans linjära indelning är fullt adekvat och aktuell.

Konservatismens budskap är svårförståeligt för en utomstående. Det rör sig mindre om en ideologi än ett förhållningssätt. Liksom dygdetiken skiljer sig genom att besvara andra frågor jämfört med övriga större etiker säger konservatism per se ingenting i värdefrågor. Ändå tycks konserativismen just göra detta, i betydligt större omfattning än den normlösa svenska socialismen eller den mer radikala nihilism-liberalismen. För samtidigt som konservatism inte innehåller några interna värderingar är det just värderingar som konservatismen kämpar för att bevara. Många av dessa värderingar delas av liberaler. Därav det faktum att konservativa och liberaler ofta samlas inom samma partier.

Samtidigt som det är lätt att peka på områden där liberaler och konservativa har diametralt motsatta uppfattningar är de förenande områdena fler än de åtskiljande. Om kärnkraften blir en valfråga kommer rimligen liberalers och konservativas samsyn att ge ett positivt utslag, samtidigt som många socialkonservativa s-väljare drivs bort av sitt partis kraftkällepopulism. Försvarsfrågan är en annan fråga av samma dignitet, där även socialdemokratiska kända ansikten börjat ställa sig frågande till nedrustning och felprioriteringar. Men den fråga som främst överbryggar de bägge borgerliga ismerna är tron på civilsamhället. Även om konservatismen talar om familj och sociala normer när liberalerna sjunger individens och den personliga moralens lov, är utgångspunkten densamma. Samhället är så mycket större än staten.

Socialdemokratins socialism har det senaste halva seklet syftat till att bryta ned begrepp som individ, familj, släkt, vänskapsband; har syftat till att radera abstraktioner som sociala normer och personlig moral. Sedan, när alla komponenter i den frivilliga mänskliga gemenskapen har brutits ned, återstår endast en varm famn att vända sig till: statens, kanske främst förkroppsligad av Göran Perssons bastanta hydda. Den välbesökta festen på Heimdal i helgen är ett gott bevis på att vänstervindarna ännu inte blåst bort civilsamhället. Snart är det valtider och min önskan är att liberaler och konservativa skall stå samlade i den storm som den rödgröna röran önskar frammana.