Henrik Alexandersson publicerande häromdagen ett intressant inlägg som är värt att fundera en extra gång över. Vart tusan har alla konservativa tagit vägen i den senaste tidens debatt om övervakning, rättsstat och straff?

Det finns alltid en avvägning som måste göras mellan övervakning och integritet. Om nattväktarstaten skall lyckas med att upprätthålla lag och ordning måste vissa individer kränkas (om inte annat så måste buset som har blivit dömda faktiskt slängas i fängelse).  Men det viktigaste är trots allt att rättsstatens principer om att undvika onödig övervakning, ha transparanta regler och se till att någon övervakar även övervakarna.  Här har senaste tidens övervakningslagar varit ett stort misslyckande som inte verkar kunna motiveras (och som ingen heller verkar vilja försvara offentligt).

Likaså verkar ingen ha uppmärksammat det faktum att straffen för mord nu skärps. Hur tusan kan regeringen inte spinna hårt på denna uppenbara röstvinnare? Det är väldigt många som tröttnat på 70-talets naiva syn på kriminalitet och som faktiskt tycker att folk som skadar andra inte förtjänar sin frihet.

Så, kära läsare, vart tusan har alla rättsstatsälskande konservativa tagit vägen? Inte kan väl det nya arbetarpartiet ha skrämt bort samtliga ur landet?