Om frihet och Oligarkins järnlag

 

Att vi har brist på ledamöter som aktivt jobbar för mindre byråkrati, trassel och lagar i såväl svenska riksdagshuset, parlamentet i Budapest samt Bryssel är kanske inte en främmande tanke hos oss i studentförbundet. Det jag kort ville diskutera här är en teori som kanske kan förklara varför politiken på något vis stannar upp och varför radikala idéer inte får plats i den politiska ledningen. Denna teori kallas oligarkins järnlag och utvecklades av Robert Michels.

 

Oligarkins järnlag säger i korthet att varje organisation måste utvecklas till en oligarki. En organisation definieras som att den består av individer med gemensamma intressen. Ett exempel på detta är ett politiskt parti. Vissa individer kommer, av olika anledningar, att vara mer engagerade än andra och kommer därför både ges och ta mer ansvar för organisationens verksamhet. Så småningom kommer en hierarki av olika ansvars- och därigenom maktpositioner byggas. För organisationens fortlevnad krävs administration och de högst upp i organisationen kommer ha mer information och därför mer kompetens än andra. För att ytterligare effektivisera verksamheten bildas en isolerad ledningsgrupp. Makten ligger nu hos ett fåtal individer, organisationen har blivit en oligarki.

 

Vi har en effektiv och väl administrerad organisation, så långt allt gott. Problematiken ligger i hur individer klättrar i hierarkin, får en roll i ledningsgruppen och hur de sedan agerar. Ledningsgruppen ska vara representanter för gruppens gemensamma intressen. De som har mest information om organisationen, verksamheten och därmed gruppens intressen är just ledningsgruppen. Det tycks ligga i organisationens natur att ledningsgruppen ska utvärdera sin egen lämplighet. Troligen kommer alltså liktänkande, homogena om man så vill, individer att värvas, utan att detta ifrågasätts. Kunskap är makt och makt korrumperar.

 

Sokrates må vara uttjatad, men han hade (enligt utsago) en viktig syn på åsikters giltighet: du kan inte veta att du har rätt innan du bemött alla motargument. Jag ser det som en slags demokratisk grundtanke, det är anledningen till varför vi har, och bör ha, demokrati och yttranderätt. I en homogen grupp får varje individ lätt bekräftelse för sina idéer och avsaknaden av kritik innebär i förlängningen en övertro på sin egen kunskap och åsikternas giltighet. Från denna övertygelse om att det är just man själv som har rätt följer en icke försumbar risk att motsägelsefulla tankar, från medlemmar utanför ledningsgruppen, negligeras så som felaktiga, och organisationens utveckling stagnerar.

 

Tror man på Robert Michels är det alltså inte Reinfeldts, eller någon annan i Moderaternas, fel att de nu kanske har en tröttare politik än någonsin. Partiet som organisation är för välutvecklat, för effektivt. Utan en kris eller liknande som tvingar dem att ta in andra åsikter kommer inte heller någonting att hända. Att Moderaterna förlorar nästa val är ett exempel på en sådan kris som kan möjliggöra en fortsatt, svensk, politisk utveckling.

 

Mer om kriser nästa gång.

 

Alice Hallman

Leave a Reply