et bråkas i utbildningskretsar. Högskoleverket och nyligen avgångne universitetskansler Anders Flodström står i ena ringhörnet, förutvarande universitetskansler Sigbrit Franke, utbildningsdepartementet och regeringen i form av proposition 2009/10:139 i det andra. Själva bråket är även orsaken till att “Flodis” avgår, och föranleder även riksdagsledamot Fredrik Schulte (M) att slå ett slag för ministerstyre (som ett positivt begrepp). Högskoleverket och Flodström har vägrat följa regeringens direktiv gällande utformningen av ett nytt kvalitetsutvärderingssystem. Myndigheten tycks kräva akademisk frihet även i myndighetsutövandet, medan utbildningsdepartementet (korrekt) fastslår att myndigheterna lyder under riksdag och regering och därför inte bör ha någon egen vilja. Det är således dels en fråga av demokratisk karaktär: Hur fria ska det svenska myndighetshärket vara? Väldigt fria, tycker både Flodström och exempelvis fackförbundet ST. Inte alls, menar däremot Schulte, med flera.

Ur demokratisk synvinkel är det orimligt med självständiga myndigheter. De kan i så fall inte styras med politiska medel och uttrycker således inte folkets vilja. Många myndigheter gör ju inte det i egentlig mening. Folkhälsoinstitutet bedriver opinionsbildning mot folkliga nöjen som fredagsfyllor och god mat exempelvis. Och det är en anledning till kritik. Men det är nog ett mindre demokratiskt problem än att inte utföra de uppgifter som de åläggs av de folkvalda. Fullständig teknokrati av det slag som vore resultatet av Flodströms och högskoleverkets inställning finns beskrivet i litteraturen. Platons odemokratiska styrelseskick får tjäna som det främsta exemplet. Ansvarsutkrävande av de folkvalda blir inte möjligt om de inte kan styra de redskap som används för att bedriva politik. I detta har Schulte rätt. Den som då inte önskar utföra regeringens minsta vink bör inte bli generaldirektör. Gunnel Arrbäck avgick till exempel som direktör för Statens Biografbyrå (läs: Censurinstitut) eftersom hon inte kunde förlika sig med uppdraget att bedriva statlig censur. Ett ur liberal synvinkel gott val som förtjänar all respekt. Naturligtvis skulle hon kunna ägna sig åt myndighetsobstruktion och släppt igenom alla filmer utan åtgärd och som liberal uppskattar jag idén. Men den är odemokratisk. Man får de politiker man förtjänar. Och myndigheter. Men den liberala lösningen på detta problem stavas ju färre myndigheter, med mindre ansvarsområden. Myndighetsutövande är ju att med statens våldsmonopol framtvinga vissa åtgärder. Vill man minska våldet och hotet om våld i samhället bör man således vara försiktig med vilka områden där hot bör vara legio. Kanske inte utvärderingssystem i utbildningssektorn?

Den andra frågan, som all uppståndelse härstammar från, rör hur man bäst mäter utbildningskvalitet. Ånyo blir det för liberaler en pseudofråga. Det bästa alternativet är nämligen varken det som förespråkas i regeringens proposition eller det som HSV förespråkar. I själva verket är “det bästa alternativet” svårfunnet men det finns som tur är approximativa metoder och de består i en fri marknad, survival of the fittest, kreativ förstörelse och allt vad det heter. Med Feuerbachs vetenskapsteoretiska anarkism i ryggen föreslår jag helt enkelt “anything goes”, vilket bara är möjligt under “laissez-faire” (ökat språkfokus gällande både främmande språk och modersmålsundervisning har efterlysts i dagarna; jag drar mitt strå till stacken). Det utvärderingssystem som således passar bäst borde avgöras i konkurrens mellan fria institutioner, inte vara ett statligt direktiv. Inte bara för att det skulle minska våldet i samhället utan för att det är orimligt att anta att ett antal byråkrater a priori ska kunna postulera ett system som är alla hypotetiska alternativ överlägset. Bättre är i stället den evolutionära process som faktisk akademisk frihet skulle medföra. Det är ju dessutom mycket möjligt, till och med troligt, att ett visst system inte passar samtliga utbildningar lika bra. Examensarbetets enskilda tyngd har exempelvis debatterats. Men det är rimligtvis viktigare på utbildningar som syftar till att främja ett vetenskapligt förhållningssätt (filosofiexamen) än mer yrkesinriktade utbildningar (läkarlinjen). Dessutom bör nästa steg i trappan, vare sig det gäller arbete eller fortsatta studier, spela en avgörande roll. För den som skall gå vidare med studier inom sitt fackområde (filosofstudenten som saknar arbetsmarknad utanför institutionen…) är antagligen examensarbetet viktigare än för den som ska ut i arbetslivet (ekonomen som letar säljjobb på Telenor). Par example. Institutionell konkurrens är den enda utvägen i valet mellan pest och cholera. Allt annat är bara sjukdom, nöd.

</a