FMS Stockholms Christoffer Aav skriver i Upsala Nya Tidning 1/8 att Priderörelsen hotas av politisk splittring och uppmanar rörelsen att hålla ihop eftersom den är central frihetskampen för HBTQ-rörelsen.
Klockan är runt åtta på morgonen och det är februari. Jag skyndar mig ner för Drottninggatan i Stockholm för att komma till Mynttorget i tid. På avstånd upptäcker jag med glädje att en vän till mig redan är där.
Vi får en skylt från en meddemonstrant. Inuti mig så känner jag en fin känsla av att höra till. En stund i alla fall. Jag vet att merparten av de församlade antagligen har en helt annan sakpolitisk agenda än vad jag har, men nu är vi i alla fall tillsammans och enade en stund.
Jag är bög, min kompis är del av fetischismrörelsen i Stockholm. Vi är på plats för att tala om för regeringen att det får vara nog med att kräva steriliseringar för att byta juridiskt kön. En för gruppen och familjen viktig och angelägen politisk fråga, som gäller rätten till sin egen kropp och rätten att kunna definiera sig själv på sina egna villkor.
Men den här artikeln handlar inte om tvångssteriliseringar. För under demonstrationen på Mynttorget händer något. Något som i efterhand gör mig förvirrad, förvånad, och arg.
Det talas numera mycket om Prides politiska karaktär, och splittringar inom rörelsen. Pride har alltid varit ett oerhört öppet forum. Alla har varit välkomna, alla har varit glada och arga tillsammans och diskussionen har ofta präglats av högt i tak. Det är i alla fall min uppfattning.
Begreppet Pride, för mig och säkert en generation unga bögar och flator med mig, är liktydigt med en blandning avöppenhet och skoj, politik och fest. Och även just stolthet – stolthet över att vara den man är, att kämpa för rätten att vara den man är och över att vi håller ihop. Även om vi kan vara aldrig så oense om sakpolitiska frågor.
Jag är stolt över att ordföranden för RFSL kan kännas som min företrädare, även om hon råkar vara socialdemokrat, att jag kan nicka instämmande när någon påpekar uppenbart felaktig politik från regeringens sida. Att jag kan gå och hänga i Pride Park utan att behöva känna att min uppriktighet i åsikterna jag själv torgför sätts ifråga. Eller kan jag det?
Den politiska talare som fick störst bifall den där kalla morgonen på Mynttorget var inte någon av företrädarna för regeringspartierna, det var inte någon från oppositionen.
Den som fick störst bifall var företrädaren för Anarchopride. Personen höll ett tio minuter långt tal, där hen förklarade att parlamentarism och demokrati är kvarlevor från nationalismen som måste förstöras utifrån, med våld om nödvändigt, för att kunna uppnå ”könsanarki”.
Plötsligt var det inte min demonstration längre, det var inte vår sak, det hade ingenting med mig och min kompis att göra.
Det var Anarchopride, en ”svartrosa” organisation som tar avstånd från demokrati och parlamentarism och som vill förstöra samhället utifrån för att uppnå ett så luddigt begrepp som ”könsanarki” (en förklaring till begreppet ges aldrig) som var härförare och som en stund helt ensam satte agendan.
Samma organisation hånade och trakasserade enskilda företrädare för försvaret på Stockholm Pride 2011. Man kapade polisens seminarium om hatbrott i Göteborg samma år, och försökte få det att handla om polisens våld mot hbt-personer.
Liknande tankegods låg bakom uteslutandet av Folkpartiet och Liberala ungdomsförbundet från Uppsala Pride, som egentligen var ett anarkistiskt/socialistiskt forum under regnbågsflagg.
Anarchopride och liknande rörelser för en kamp med våld, härskartekniker, hat, gatsten och glåpord. De använder exakt samma metoder som de anklagar staten och patriarkatet för att använda. Ja, för det är nämligen våld att ge sig påmedlemmar i Hof (Homo-, bi, och transpersoner i Försvaret) och att högljutt och egenrättfärdigt kapa andras seminarier. Det är våld att försöka tysta, förnedra, förminska och skrämma sina meningsmotståndare.
Jag skäms och jag oroas över utvecklingen. Jag oroas över vad de lär ungdomarna på Egalia, RFSL:s ungdomsgård. Jag oroas över en potentiell framtid där jag inte ska kunna gå säker i Pride Park, rädd för att kunna diskutera och uttrycka mina åsikter. Jag skäms över dessa personer som inte kan föra ett resonabelt samtal och som beter sig som svin mot sina meningsmotståndare. Jag skäms över att jag bara tittade i parken förra året, och inte opponerade mig mot trakasserierna mot Hof.
Jag skäms när Anarchopride, på sin hemsida, anklagar Stockholm Pride för att ha glömt kravallerna vid Stonewall i New York. Det går inte en dag utan att jag tänker på Stonewall.
Jag är stolt över dem i polisen och i försvaret, som lägger ner stor energi för att göra dessa myndigheter öppnare och till bättre arbersgivare.
Jag är stolt över att israeliska bögar och flator vågar, och orkar, försöka göra Israel till ett bättre och öppnare land, och vågar komma till Europa för att visa sitt arbete.
Trots att jag skämdes, där på morgonen på Mynttorget, ger jag inte upp mina ideal. Jag är fortfarande uppriktig i min kamp för friheten och rätten att definiera sig själv och vara den man vill vara, älska vem man vill och den sexuella friheten och likaberättigandet.
Jag är fortfarande stolt över att fortsätta det arbete som så många har kämpat för så länge, att vara en fortsättning på en lång rad äldre syskon bakom mig, från Berlin på 20-talet, Stonewall-upproret, bögskräcken och hiv-paniken, ockupationen av socialdepartementet och så mycket mer.
Jag fortsätter på mitt blygsamma vis. Jag älskar friheten och kommer fortsätta kämpa för den. Men kommer jag att tillåtas fortsätta min frihetskamp på Stockholm Pride i framtiden? Eller kommer den öppna debatten att ersättas av enögdhet, likriktning, räddhågsenhet och separatism? Kommer alla pridefestivaler att bli som Uppsala ”Pride”, där alla är jämlika, bara vissa mer jämlika än andra?
Christoffer Aav
Fria Moderata Studentförbundet
UNT 1/8 2012
