Det var väldigt glädjande att i onsdagens ledare i Corren finna att Maria Björk Hummelgren uppmärksammar Linköpings kommuns besynnerliga hantering av årets studentkortege. Artikeln lyfter en viktig poäng i det att granskningen av banderoller inte bara är löjeväckande för oss som står vid sidan av och ser på – utan även problematisk i de signaler den sänder ut till berörda studenter.

För vad betyder egentligen studenten för dessa hundratals unga vuxna? Förutom att vara en festfylld dag tillsammans med släkt och vänner innebär den även en högre form av högtid: ett avstamp bort från ungdomens gymnasietid och in i vuxenlivet. En så pass omfattande omställning kräver, av dem som genomgår den, även sin grad av hyss och upptåg.

Att kommunen klampar in mitt under denna process och detaljstyr vilka gränser man med det fria ordet får utmana, är ett dubbelfel av grövsta sort.

Det är tanklöst gentemot den emotionella och intellektuella utveckling som de allra flesta studenter tar sig an helt på egen hand. Än värre kan man dock konstatera att kommunala tjänstemän som försöker reglera människors åsiktsyttringar aldrig någonsin är i gott sällskap.

Det må vara så att kommunen har laglig rätt att genomföra denna granskning – givet att de är med och arrangerar kortegen. Att de utan att tveka tar sig den rätten borde dock vara en varningsklocka för alla som värnar sin yttrandefrihet.

Är en sådan relation till medborgarna verkligen vad kommunen vill bidra med under studenternas stora dag? Fest och firande; släkt och vänner; avsked och avstamp – och kommunal censur.

Låtom oss fröjdas i ungdomens vår – men Gud förbjude att du gör dig ovän med den offentliga makten!