I dag är det 35 år sedan den första demonstrationen mot löntagarfonderna ägde rum. Det var den 4 oktober 1983 –  på dagen för riksdagens öppnande – som ett hundratusental personer samlades i Humlegården i Stockholm för att protestera mot planerna på att införa löntagarfonder i syfte att socialisera det svenska näringslivet. Demonstrationen, som leddes av ordförande emeritus Peje Emilsson, blev ett avgörande bevis på att motståndet mot fondsocialismen hade bred förankring.

Löntagarfonderna lanserades av LO i början av 1970-talet och syftade till att ägandet i näringslivet skulle överföras till fackliga organisationer genom att 20 procent av bolagens vinster skulle exproprieras och omplaceras till en fackligt styrd fond. Modellen lanserades av LO-ekonomen Rudolf Meidner.

I LO:s tidning Fackföreningsrörelsen förklarade han: ”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt som de utövar just i kraft av sitt ägande. (…) Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.” Det är en skrämmande utsaga som vittnar om vilken syn Socialdemokraterna och LO hade på en av den liberala demokratins viktigaste beståndsdelar.

I dag är löntagarfonderna ett minne blott – men socialiseringstanken dog inte med dem. Den svenska offentliga sektorn och politiken, och socialdemokratin i synnerhet, har fortfarande en unikt dålig respekt för äganderätten. Det bekräftar inte minst den senaste mandatperiodens förslag från regeringen och Vänsterpartiet om att begränsa vinster för privata bolag i välfärden – i praktiken ett vinstförbud för många företagare.

Lyckligtvis röstade riksdagen ned förslaget som Lagrådet menade kan vara i strid med näringsfriheten. Men att någonting sådant ens föreslås borde få varningsklockor att ringa.

Äganderätten i Sverige är synnerligen svagt skyddad. I regeringsformen står det skrivet att vars och ens egendom är tryggad gentemot staten ”utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen”. Även jämfört med resten av Sveriges grundlagar – som inte direkt är kända för skydd av rättigheter – sticker formuleringen ut. Bedömningen av allmänna intressen baseras på vanlig lagstiftning eller till och med myndighetsbeslut.

Nästa regering bör se till att äganderätten skyddas på samma sätt som yttrandefriheten i grundlagen. Det skulle innebära såväl krav på form (att eventuella inskränkningar sker genom lag stiftad i enlighet med riksdagsordning och regeringsform) som krav på proportionalitet och effektivitet (att inskränkningar har ett tydligt syfte som uppfylls och är det minst ingripande alternativet för att uppnå syftet).

Socialdemokratiska politiker kommer alltid att hitta på nya sätt att inskränka äganderätten, vare det löntagarfonder eller vinstförbud. Då gäller det att demokratin är rustad med rättighetsskydd och maktdelning. Filosofen och nationalekonomen Friedrich Hayek summerade det bäst när han sade att det inte är vem som regerar – utan vad regeringen är berättigad att göra – som är det essentiella problemet.

Men vad löntagarfondsstriden, som kom att prägla svensk borgerlighet för en lång tid framöver, verkligen lär oss är att friheten skyddas bäst av folklig förankring. Nästan alla politiska partier var för löntagarfonder när striden inleddes. Sedan svängde opinionen. Folkets vilja är den sista utposten mot vilken politiska partier måste förhålla sig.

Det är väl värt att minnas i dag. Nya hot mot frihet, företagande och marknadsekonomi kommer alltid att uppstå. Hur väl rustade vi står inför dem handlar om det arbete som vänner av frihet – med inspiration från dem som har varit innan oss – gör varje dag till dess. I det har inte minst Fria Moderata Studentförbundet ett ansvar. Till syvende och sist är det som domare Learned Hand (1872–1961) sade i “The spirit of liberty”, tal i New York 1944.

Friheten lever i mäns och kvinnors hjärtan,
dör den där kan ingen konstitution, lag eller domstol rädda den …