“EU anno 2012 förtjänar inget fredspris”

“EU anno 2012 förtjänar inget fredspris”

Av: Amanda Wollstad, Internationell Sekreterare, FMSF

Publicerad i Frivärld Magasin 16 Oktober 2012.

DEBATT Man ska inte underskatta den Europeiska unionens historiska roll som fredsbevarande kraft. Men EU anno 2012 är ingen värdig pristagare, skriver Amanda Wollstad, internationell sekreterare för Fria moderata studentförbundet.

Ett fredspris till EU:s förgångare Europeiska kol- och stålgemenskapen hade varit förståeligt, om det nu är gemenskapen mellan Tyskland och Frankrike man vill belöna. Ett fredspris i samband med EU-utvidgningen 2004, då femton blev tjugofem och gränserna för unionen flyttades österut hade haft ett stort symbolvärde för ett Europa i förvandling. Men 2012 är EU ingen värdig vinnare.

Man ska absolut inte underskatta EU och dess föregångares betydelse för Europa. Den organisation som på mindre än en mansålder tagit oss från en kontinent söndersliten av krig till ett, än så länge, fredligt och demokratiskt politiskt samarbete förtjänar onekligen viss respekt. Men man ska inte heller underskatta unionens negativa konsekvenser.

I morgonsofforna efter offentliggörandet hyllades EU för sin hantering av finanskrisen, något som hävdades skulle lett till vapenskrammel om inte öppet krig utan Bryssels lugnande inverkan. EU:s del i krisen talades det tystare om, liksom vad den faktiskt är på väg att leda till. De politiska konsekvenserna blir allt tydligare. Extremister vinner mark, i Grekland är det öppet nazistiska Gyllene gryningen tredje största parti i opinionsmätningarna.

Förtroendet för EU rasar och tongångarna mellan krisländerna och de som anser sig står för notan hårdnar. I Grekland och Italien utmålas tyska politiker som nazister i ledarsidornas skämtteckningar, i norra Europa porträtteras sydeuropéerna som lata, omoraliska fifflare. Individerna försvinner till förmån för nationella och etniska nidbilder. Det kan inte nog understrykas hur oroväckande den utvecklingen är.

Det europeiska jordbruksstödet, common agriculture policy eller CAP, firade femtio år i år. Fyrtio procent av EUs budget går åt till att stödja inhemskt jordbruk som av ett eller annat skäl inte kan stå på egna ben. Ett vansinnigt slöseri med medborgarnas pengar och som sådant omoraliskt i sig. Men det producerar ju en ohygglig mängd mat också, långt mer än det finns en marknad för i Europa. Överskottet dumpas periodiskt på marknader i tredje världen, där den europeiska skattesubventionerade överproduktionen slår ut inhemska odlare som får klara sig utan statligt stöd och därför inte har en chans att konkurera. Exportera kan de ju inte heller, europeiska tullmurar sätter stopp för import av allt vi har en chans att producera själva inom unionen, oavsett hur dyr eller ineffektiv den produktionen är.

Det är ett sviket löfte från det väst som lovade utveckling och välstånd för de länder som kastade av sig diktatoriska ok och liberaliserade sina marknader, men som den gamla världen inte vågar konkurera med. En byråkratisk idioti som till konsekvenserna gränsar till ondska.

I de fall europeiska nationer deltagit aktivt för att stoppa krig och övergrepp har det skett genom Nato i betydligt större utsträckning än genom EU. Ett medlemskap i unionen har varit en effektiv morot för att stödja den demokratiska och ekonomiska utveckling på balkan men när kriget rasade stod Bryssel handfallna. Det var Nato och USA som fick ta det största ansvaret för att bringa ordning på EU:s bakgård, och det har inte blivit bättre.

EU:s oförmåga att agera som sammanhängande utrikespolitisk kraft illustrerades med nästan skrattretande tydlighet under det folkliga upproret i Libyen, när Brittiska stridsflyg stod redo att upprätthålla en flygförbudszon över landet samtidigt som Italienska toppolitiker fortfarande hade stående middagsträffar med Khadaffi. Syrien ser inte ut att bli något undantag, masslakten på civilbefolkningen fortsätter utan att EU lyfter ett finger. Ingen vill ta ansvar, ingen vill stöta sig med Ryssland och Kina.

Sista handen vid den här texten lades på Warszawas flygplats. En mellanlandning på väg till Bukarest vigdes åt en tallrik pierogi tillsammans med en kollega från Kiev och en diskussion om det kommande Ukrainska parlamentsvalet.  För mindre än ett kvartsekel sedan hade hela aftonen varit omöjlig, järnridån delade kontinenten i två lika tydligt som en fysisk mur. Europas moderna utveckling saknar motstycke, och visst har EU haft en del i den. Men en i delar stolt historia vare sig döljer eller ursäktar de synder som begås idag.

Berlinmuren är riven, järnridån lika så. Men EU är i full färd att bygga nya murar. Murar mot världen utanför, vid vilka desperata människor dör varje dag i jakten på ett drägligt liv i Europa. Och murar mellan länderna i unionen, som får allt svårare att fördra varandra.

Att ge fredspriset till EU 2012 är inte en uppmuntran om att återgå till unionens grunder. Det är en överslätning av allt som skett sedan dess, och en ursäkt för Bryssel att fortsätta som om ingenting har förändrats.

Om författaren

Amanda Wollstad är internationell sekreterare för Fria Moderata studentförbundet, ledarskribent på Kvällsposten och student vid Försvarshögskolan.

Leave a Reply