Nyligen presenterade Sveriges förenade studentkårer (SFS) sin rapport ”Bättre grundutbildning – bättre välfärd” om de svenska högskolorna. Syftet är givetvis lovvärt och de två områden man trycker på är studenternas behov av lärarkontakt och mer resurser till högskolorna.
Att höja rösten för mer lärarledd tid för studenterna är inte en dag för sent och ett område det finns all anledning att önska en förändring inom. Att 0–5 timmars lärarledd tid i veckan inte kan vara optimalt för någon utbildning borde väl knappast behöva sägas. Att det finns en tydlig korrelation mellan goda studieresultat och rimligt stora seminariegrupper samt lärarens kunskaper borde väl inte heller komma som en nyhet för någon. Det är bara att ta av sig hatten för dessa visioner!
Samtidigt vilar en materialism i ordets sämre bemärkelse över rapporten. Dess svaghet är tydlig. Underförstått har likhetstecken systematiskt placerats mellan kvalitet och kvantitet, ett samband som inom akademin är långtifrån självklart. Effektiviseras verksamheten verkligen optimalt enbart genom att skjuta till mer resurser? Riskerar inte detta synsätt att i hög grad cementera redan problematiska strukturer och förvärra redan existerande ekonomiska flaskhalsar?
Att samtliga tillfrågade rektorer även uppger att de är i behov av mer resurser känns varken övertygande eller revolutionerande. Går det ens att föreställa sig någon statlig verksamhet som inte anser detta?
Behovet av att se längre än till sekinerna är alltså pockande. Humanioran är i kris, samhällsvetenskapen likaså. Kanske är hela det västerländska universitetsväsendet i kris. Den aktuella situationen med dålig lärarkontakt och sjunkande kvalitet kan inte enbart analyseras i rent ekonomiska termer. Desto mer rimligt är det kanske att anta att kvantiteten av resurser har sjunkit till följd av kvaliteten på utbildningarna sjunkit.
Autonomiutredningens betänkande från 2008 och regeringens därpå grundade proposition (2009/10:149) ”En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor” som lades fram i mars skulle antagligen om de omsattes i praktik kunna ha betydligt mer långtgående positiva effekter. Efter mer än 500 år av trogen tjänst börjar det bli dags att erkänna att universiteten inte är vilka myndigheter som helst. Den svenska högre utbildningen förtjänar en bättre lott än det sisyfosartade arbetet att oavbrutet käbbla om vem som skall få det största statsbidraget.
