I dag slår Fredrik Reinfeldt svenskt rekord. Den regering han lett sedan 2006 är nu den längst sittande borgerliga regeringen i det moderna politiska Sverige. Han är dessutom den längst sittande borgerliga statsministern. Det skall erkännas att konkurrensen inte är stenhård, då svensk borgerlighet varit särskilt usel på att vinna val, en pest man nu äntligen har undkommit. I stället är rollerna de omvända. Miljöpartiet gör sig av med verklighetsfrånvända, utopiska och antikapitalistiska värderingar i ungefär samma takt som opinionsstödet ökar. Socialdemokraterna saknar över huvud taget manöverutrymme.
Moderaternas triangulering kritiseras ofta och med rätta för att man i praktiken övertagit socialdemokraternas ekonomiska politik. Så är det. Det finns inte längre ambitioner montera ned välfärdsstaten. Per Nuders gamla slogan Stolt, men inte nöjd gör sig påmind. Detta till trots förs det en politik för sänkta skatter, för bättre näringslivsklimat, för en bättre skolgång. Vi skall nog heller inte lura oss att tro att Anders Borg inte vill ta bort värnskatten, som det oftast ryts om, men ibland får det politiskt opportuna ta överhanden för att väljarstödet inte skall minska, och det är inget märkligt med det.
Det förs god politik i Sverige, och det finns naturligtvis en poäng i att vara försiktig i maktutövning, som politik ytterst handlar om. Givetvis betyder detta också att det finns en stor poäng i att Fria Moderata Studentförbundet står vid sidan av och ryter till när reformerna inte är tillräckligt radikala.
Svenska Dagbladet har också den goda smaken att upplysa oss om att förmögenheter flödar tillbaka till Sverige från lågskatteländer. På intet vis skall vi delta i häxjakten på länder som erbjuder lågskattelösning för människor som väljer att placera sitt kapital där – racet mot botten är i det här fallet sunt – men detta betyder ju att Sverige i allt högre grad kan räknas som ett lågskatteland, eller åtminstone ett land med skatter som inte anses konfiskatoriska. På det hela en mycket god utveckling, och man frestas att skrika ”vad var det vi sa” till dem som inte sa vad vi sa.
Fler goda nyheter: tre av fyra som går ut gymnasiets yrkesprogram får jobb. Dock dagens nyhet som lämnar efter sig ett frågetecken. Tre av fyra med yrkesexamen får jobb efter gymnasiet, och det ses som mycket. För yrkesgymnasium. Borde det inte kunna tänkas, att yrkesgymnasier i själva verket borde ha en mycket högre förvärvsfrekvens än sina teoretiska syskon, närmare åtminstone 80-90%? Så vitt jag förstår det är tanken med yrkesgymnasium att man skall lära sig ett yrke, för att sedan kunna kliva ut i yrkeslivet tämligen omgående.
Men man skall kanske inte klaga, nu när det slås svenskt rekord och allt!
