Studentförbundet recenserar: En perfekt storm

  • Inläggsförfattare:
  • Inläggskategori:Bloggen

Alla Sveriges liberalers husgud Johan Norberg har ganska så nyligen släppt en ny bok: En perfekt storm – Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världssekonomin.  Att helt analysera den nuvarande finanskrisen är givetvis omöjligt; vi vet i skrivande stund inte hur allvarligt det kommer att bli, hur långvarig krisen kommer att vara eller vilka politiska förändringar som den kommer att bidra till.  Men Norberg fokuserar på historien, vilka institutioner och regleringar, tankegångar och vanföreställningar som ledde till den nuvarande situationen. en-perfekt-storm

Boken är kort och extremt lättläst, inga förkunskaper krävs för att kunna tillgodose sig budskapet. På ett enkelt och tydligt sätt benar Norberg upp alla delarna som låg bakom krisen. Den rekordlåga räntan som FED hade efter elfte september attackerna.  FED ville undvika en lågkonjunktur till följd av attackerna och dumpade räntan. Men ekonomin var egentligen inte så svag så att sänkningarna behövdes. Trots detta behöll man den låga räntan alldeles för länge och hade under vissa perioder negativ realränta (realränta = nominell ränta – inflation). Att en bubbla uppstår när man i princip får betalt för att ta lång är enkelt att se, att inte låna i det läget är ju faktiskt att förlora pengar. Likaså är det ett vanligt fel som många centralbanker gör att inte inkludera fastigheter och värdepapper i sina KPI-beräkningar, vilket gör att man ibland missar inflation som uppstått (i detta fallet skapade Kinas ökande export en roll, genom att de ökat den globala arbetskraften har de pressat ner världspriserna på många varor) av för stor penningmängd.

Kinas merkantilism, där de håller sin valuta undervärderad och pumpar in sitt kapitalöverskott i amerikanska statspapper hjälpte till att dölja de obalanser som fanns. Kreditvärderingsinsitut med oligopol och orakel-status, konstiga nya derivat som inte upphandlades ordentligt på börser, regleringar som förbjöd blankning (ett sätt att tjäna pengar på att aktier som sjunker i värde) och mycket annat bidrog till att skapa de problem som vi har fått. Inte minst är det att beakta hur en ganska så trevlig tanke, nämligen att folk skall äga sina bostäder, genom politikers klumpiga välvilja ledde till bankregler för utlång och konstiga företag med galna utlåningsregler. Att vi i Sverige har varit skonande från det är troligen mest en slump, SBAB hade tydliga möjligheter att bli ett Fannie Mae eller Freddie Mac (se mera här).  Att inse att det kan gå åt skogen när politiker lägger sig i saker, även då de har trevliga visioner,  är nog en viktig insikt för många.

När det gäller att förklara alla dessa fenomen är boken lysande. De enda egentliga bristerna finnas egentligen i själva ansatsen och slutet, nämligen att försöka formulera lösningar på framtida kriser. För det första måste man fråga sig om

Eder viceordförande får sin bok signerad av författaren
Eder viceordförande får sin bok signerad av författaren

kriser verkligen är helt onda i det långa loppet? Att flera regler kanske inte är lösningen är det många som instämmer i, men är det en god idé att göra stora reformer av centralbankerna? Kriser ger faktiskt möjlighet att rensa ut mycket av gamla felaktigheter och kan faktiskt kompensera de problem som vi har skapat tidigare.

Norberg spekulerar om att en framtid utan insättningsgaranti och guldmyntfot kanske skulle slippa de kriser vi nu har, något som även min gode vän Alexander Funcke skriver om. I teorin har de rätt; insättningsgaranti skapar moral-hazard och det är väldigt svårt att skapa inflationsbubblor då valutan är kopplad till en vara såsom guld eller silver. Men det lustiga är att Norberg och Funcke missar att använda sin politiska skepsis och public-choice analys av sina egna förslag, trots att de sågar andra med just sådana tankar.  Låt oss spekulera vad som skulle hända ifall vi avskaffade insättningsgarantin: bankerna skulle öka sina reserver kraftigt, låt oss säga till 20%. Detta skulle driva upp räntorna kraftigt och drabba alla med huslån rejält, ett garanterat recept för att politikerna som gjorde det skulle förlora nästa val. Vidare skulle förr eller senare någon bank gå i putten och då skulle endast 1/5 kunna få ut sina pengar i den följande bank run:en.

Vad skulle hända då? Givetvis skulle de som förlorat sina besparingar gråta ut i pressen (och det skulle onekligen vara synd om dem, även om de borde valt än säkrare bank). Kan någon på allvar tro att våra politiker skulle kunna låta alla de drabbades pengar bara gå upp i rök då de varit dumma nog att investera alla sina pengar i Lasse Kongos Sparbank? Det vore högst osannolikt och då är vi tillbaks på ruta 1 med samma moral hazard och samma behov av att minimera den genom regler.

Lasse Kongos Sparbank - För dig som verkligen inte är riskavert
Lasse Kongos Sparbank - För dig som verkligen inte är riskavert!

Likaså skulle guldmyntfot leda till att vi skulle då och då drabbas av deflation (det händer då BNP växer mera än mängden tillgängligt guld, enligt  den berömda kvantitetsekvationen M*V = Y*P, där M är penningmängden, V är omloppshastigheten, Y är BNP och P den allmäna prisnivån)  vilket leder till enorma problem då människor faktiskt verkar lida av money illusion. Det vore onekligen spännande med ett samhälle där lönerna förväntas minska med sisådär 1 % per år i nominella termer. Givet att väljarna enligt ekonomen Bryan Caplan faktiskt lider av strukturell bias verkar det väldigt otroligt att det skulle fungera.

Norbergs förslag på lösningar är i mitt tycke ett bra exempel på när man låter det bästa blir det godas fiende. Vi bör sträva efter att reglera samhället på ett sådant sätt att vi tar hänsyn till att vi leder i en imperfekt värld där både politiker, väljare och företagsledningar gör stora mängder misstag. Kriser, likt förkylningar är något vi nog får leva med i all överskådlig framtid.