Äntligen får studentförbundets rapporter genomslag i praktiken. Högskoleministern visar sig från både sin liberala och humanistiska sida när han förkunnar att “i ett upplyst samhälle fungerar lärosätena som samhällets självkritiska spegel”.  Mer maktdelning än vad ens Montesquieu kunde drömma om.

Problemet är naturligtvis att ett enskilt steg inte nödvändigtvis följs av några efterföljande, varpå den berömda sjumilavandringen uteblir. Ty även om regeringens proposition är ett tydligt exempel på sund, borgerlig liberalism, samtidigt som det har gjorts mycket gott på området under den innevarande mandatperioden, återstår ännu åtskilliga åtgärder. Som SvD:s ledare noterat bör själva finansieringen ses över. Anledningen till att uppehålla sig vid just finansieringen är att med pengar följer makt. Så länge alla andra finansieringsformer än skattepengar diskrimineras kommer statens makt över de förment fria lärosätena att förbli. Och när universitetsstyrelsernas sammansättningar utgörs av gångna tiders riksdagsledamöter är själva informationskanalerna för den politiska styrningen dessutom ständigt öppna.

Den förra borgerliga regeringen ombildade två av landets lärosäten till stiftelser, en utveckling som bör fortsätta, även om de exakta ägandeformerna på detta stadium inte är alltför avgörande. Poängen är att finansieringen av lärosätenas verksamhet bör breddas, så att utebliven statlig klåfingrighet inte enbart beror på vilken minister som sitter vid rodret. Fri och oberoende högre utbildning innebär att staten permanent håller sig borta, och att marknaden – i detta fallet landets studenter – på allvar får påverka utformningen av den investering som de står inför.