Birgitta Ohlsson har faktiskt rätt

  • Inläggsförfattare:
  • Inläggskategori:Bloggen

Undertecknad är ingen varm anhängare av alibisossar i liberal partidräkt men för en gångs skull har Birgitta Ohlsson rätt när hon på DN Debatt skriver om nödvändi

ga förändringar gällande pensionsåldern, även om analysen och lösningsförslaget är bristfälliga.

I sann folkpartistisk anda skall arbetstagarnas valfrihet öka, samtidigt som det i förbigående nämns att arbetsgivarnas dito minskar. Nåväl, nu var det frågan om att hylla det faktum att luppen satts på korrekt problemområde och vilka är egentligen mindre lämpade att ämna skapa opinion i pensionsfrågan än en representant för landets kvalitativt mest överlägsna studentförbund.

Pensionsåldern sattes till 65 en gång i tiden (1913) då den statistiska levnadslängden var lägre än så. Den faktiska pensionsåldern sedan alla förtidspensionärer inräknas, samt den därtill komna effekten av tokmånga sjukskrivningar och försenade studier innebär att den tid då den genomsnittlige svensken när snarare än tär har minskat dramatiskt. Vi närmar oss Churchills berömda ord att aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket, men i detta fall är de heroiska insatserna inte armépiloter utan vanliga knegare, av det slag som snart finns blott och bart i litteraturen.

Ur liberal synvinkel är det dock svårt att exakt finna ett lämpligt förhållningssätt till den statliga pensionens utformning, vars blotta existens är en styggelse. Människor är fullt kapabla till att spara pengar själva. Stater däremot, vilket exempelvis statsskulden nogsamt påvisar, är det inte. Så att låta Slösa spara Sparas pengar är såväl fånig semantik som direkt fånigt. Men när systemet väl finns är frågan hur det skall utformas. Rimligtvis bör ingen strukturell åldersdiskriminering – ett och annat har man minsann snappat upp på de påbjudna jämställdhetsinslagen vid det statliga universitetet – förekomma och en specifik pensionsålder är ett utslag av just detta. Att låta människor gå i pension vid 61 får gärna mötas med social utstötning men kan knappast förbjudas. Å andra sidan bör de som har råd kunna göra det redan vid 34 års ålder, om de så önskar.

Birgitta Ohlsson har rätt i alla de fall då nationalekonomi och liberal etik går hand i hand. Arbetslinjen må vara såväl tjatig som överdriven, den är icke desto mindre till övervägande del av godo. Människor som vill arbeta bör knappast förhindras göra så. Att be äldre ställa sina platser till förfogande för att den yngre generationen skall få access till arbetslivet bygger bara på den gamla illusionen att antalet arbetstillfällen är av Gud och Luther förutbestämt. Om alla arbetar mer blir det trots allt bättre, och de två tredjedelar av landets arbetsföra befolkning som befinner sig inom offentlig sektor får anses vara undantaget som bekräftar regeln.