Svenska Byggnadsarbetareförbundets ordförande Hans Tilly skriver i dag en replik på CFR-juristerna Gunnar Strömmers och Clarence Crafoords debattartikel i gårdagens SvD. Artikeln handlade om Byggnads’ ansvar för att den lilla byggfirman HGS Linköping gått i konkurs efter en blockad som syftade till att framtvinga ett kollektivavtal, samt att ägaren Henrik Gustavsson nu begär skadestånd för den skada stridsåtgärderna vållat. Bakgrunden beskrivs mer utförligt i AD 2006 nr 94.
Tilly inleder sin artikel med att försöka misstänkliggöra artikelförfattarna och (felaktigt) hävda att CFR har fått 300 miljoner kronor av Svenskt Näringsliv, sannolikt på grund av en medveten förväxling av Stiftelsen Centrum för rättvisa och Stiftelsen Fritt Näringsliv, för att sedan anklaga Svenskt Näringsliv för att försöka angripa den svenska modellen. Genom påståendet att SN “till vilket pris som helst” försöker “få igenom sin nyliberala politik” genom juridiken när man misslyckats i den allmänna debatten sätter Tilly fingret på något intressant, nämligen konflikten mellan rollerna som part på arbetsmarknaden och politisk intresseorganisation. Det är annars något vi känner igen från en annan sfär. Någon borde uppmana Tilly att sluta kasta plommon i orangeriet.
Ordförande Tilly beskriver också den svenska modellen med kollektivavtal som en framgångssaga, trots att lagregleringen har ökat något våldsamt sedan Saltsjöbadsavtalet. När fackpamparna i Byggnads och de andra LO-förbunden i slutet av 1960-talet inte längre tyckte att den svenska modellen passade deras syften beställde man i stället speciallagstiftning för att ge mer makt åt facken. Ivrigt påhejade av folkpartiet levererade socialdemokraterna snart anställningsskyddslagen (LAS) och medbestämmandelagen (MBL) och så småningom löntagarfonderna, som till och med det ansvariga (socialdemokratiska) statsrådet Feldt ansåg var “ett jävla skit”. Om Tilly verkligen vurmar för den svenska modellen så bör han också verka för ett avskaffande av LAS och MBL.
Låt oss återvända till den aktuella blockaden. Dess syfte var att tvinga HGS att antingen ansluta sig till Sveriges Byggindustrier, vilket skulle ha bundit HGS till SB:s tidigare tecknade kollektivavtal, eller också teckna ett så kallat hängavtal, vilket skulle ha medfört högre kostnader för HGS än ett medlemskap i SB. I båda fallen skulle HBS ha behövt betala “granskningsavgifter” till Byggnads för att bekosta förbundets granskning av de anställdas löner, och i praktiken även förbundets politiska verksamhet. Ingen av HGS’ anställda var medlem i facket.
Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna uttalade i det så kallade Evaldssonmålet, som avgjordes 2007, att granskningsavgifter för icke fackanslutna är en otillåten kränkning av äganderätten så länge Byggnads inte kan visa att avgifterna endast används för lönegranskning, vilket förbundet ännu inte har lyckats med. Domstolen uttalade även att eftersom svenska staten i praktiken har delegerat en stor del av arbetsmarknadsregleringen till privata organisationer så måste staten också se till att de hålls ansvariga för sitt agerande.
Sedan april 2007 är systemet med granskningsavgifter borttaget från Byggnadsarbetareförbundets kollektivavtal, men slutsatsen av den här historien måste ändå vara att kollektivavtalen och bestämmelserna om fredsplikt i MBL är otillräckliga som begränsning av möjligheterna till stridsåtgärder utan skadeståndsansvar. Också fackföreningar måste kunna avkrävas ansvar när de uppsåtligen skadar andra.
Uppdatering: Replik på repliken, kommentarer bland annat här och här.