När ska våra borgerliga EU-kritiker kliva ut ur garderoben?

  • Inläggsförfattare:
  • Inläggskategori:Bloggen

Om Sverige valde att folkomrösta om euron skulle 80% av befolkningen rösta nej, enligt den senaste undersökningen från SCB (November 2011). Detta är siffror som den politiska eliten i Sverige helst inte vill uppmärksamma. Den borgerliga regeringen tycks vilja tiga ihjäl frågan, för att sedan bakom stängda dörrar binda Sverige till en pakt av euroländer, för euroländer. Det är inte rätt, det är inte logiskt, och det är framför allt inte demokratiskt.

Storbritannien har som de flesta vet sagt nej till att vara med i Europakten. Efter ett upprop från befolkningen, där över 100 000 signaturer samlades in, tvingades det brittiska parlamentet ta upp frågan om en folkomröstning gällande landets medlemskap i EU. Kampanjen stöddes öppet av några av landets största tidningar, som the Daily Mail och the Daily Express.

Det blev inget beslut till fördel för en folkomröstning, men faktumet att 81 ledamöter från David Camerons egna parti avvek från regeringens linje och röstade ja till folkomröstningen rörde om ordentligt i den politiskt korrekta grytan. Det visade på att parlamentsledamöterna inte vågat göra annat än att lyssna till sina väljare, och att det nu var folket, snarare än teknokrater och toppolitiker, som skulle diktera villkoren för Storbritanniens EU-medlemskap.

När förhandlingarna om Storbritanniens roll i Europakten väl började, och Angela Merkel och Nicolas Sarkozy inte kunde lova att London skulle få ett undantag från den planerade finansiella transaktionsskatten, var Cameron tvungen att säga nej. Inte för att han själv inte ville vara med i pakten, utan för att han visste att han inte kunde återvända med ett “ja” till ett parlament, ett parti, och ett folk som samtidigt diskuterade ett utträde ur EU.

London skulle ha stått för 80 % av intäkterna från en sådan transaktionsskatt. Pengar som elitisterna bakom det havererade euro-projektet med glädje hade tagit emot. Men deras bluff synades, och inte av experter, utan av helt vanliga Smiths, Browns och Johnsons.

Sverige liknar på många sätt Storbritannien i frågan. Här finns fortfarande en stark opinion för att att beslut som rör vanliga Svenssons, Nilssons och Johanssons ska fattas så nära dem själva som möjligt, och inte av ansiktslösa tjänstemän i Bryssel. Samtidigt finns i landet en obehaglig fläkt av ignorans, en känsla som främst från regeringspartiernas sida vittnar om att vi, den okunniga massan, inte vet vårt eget bästa och därför inte bör vara med att besluta i frågor som rör EU.

Som liberal, och i många fall en ganska extrem sådan, är det svårt att ta till sig att mina högst vanliga åsikter om EU och den nya Europakten i princip bara företräds av vänsterpartiet. Borde det inte finnas någon från regeringspartiernas sida som öppet vågar företräda mina åsikter?