När övergår yttrandefrihet i lagbrott, och hur bör man agera när det som är moraliskt försvarbart står i direkt strid med gällande lagstiftning? Intresset att förhindra maktmissbruk kan i vissa fall hamna i konflikt med intresset att säkra sådan information som kan innebära ett hot mot såväl brottsbekämpning som rikets och individers säkerhet. I Sverige har det länge funnits ett relativt starkt skydd för individens rätt att publicera uppgifter.
Ett centralt begrepp i yttrandefrihetsgrundlagarna är meddelarfrihet. Den innebär en lagstadgad rättighet för var och en att lämna ut uppgifter i syfte att dessa ska publiceras i media. Det är sålunda i princip förbjudet för svenska myndigheter att efterforska vem som lämnat ut en uppgift. Myndigheter får heller inte vidta repressalier för att tysta den som utnyttjar sin yttrandefrihet, och den som tagit emot uppgifterna får vidare inte heller röja meddelarens identitet. Det finns dock förhållanden som kan innebära att meddelarfriheten bryts, förekomsten av sekretessbestämmelser kan föranleda ett sådant undantag.
I Sverige är det f.d. justitieråd, f.n. justitiekansler (JK) Anna Skarhed som agerar åklagare i mål som rör tryck- och yttrandefrihet.
“De bestämmelser som skyddar rätten att samla in och meddela uppgifter syftar alla ytterst till att förbättra samhället.”
-Intervju i Advokatsamfundets tidskrift Advokaten.
Det vanligaste är att JK väcker åtal då någon fått sin yttrandefrihet begränsad, det är mindre vanligt att åtal väcks för att någon nyttjat sin yttrandefrihet på ett sätt som strider mot lagen.
Den 6 juni i år avslöjades att federala NSA; på många sätt en motsvarighet till svenska Försvarets radioanstalt, bedrivit ett program kallat Prism. Programmet går bland annat ut på att samla in och lagra information om den internationella telefon- och internettrafiken. Edward Snowden som stod bakom avslöjandet befinner sig för närvarande i en av världens mest fria regioner; Hongkong.
http://www.youtube.com/watch?v=5yB3n9fu-rM
Gränsen mellan yttrandefrihet och avtalsbrott kan vara hårfin. I riksdagens konstitutionsutskotts senaste betänkande i tryck- och yttrandefrihetsfrågan; 2011/12:KU13, förekommer hela tolv motioner från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet till förmån för ett utvidgat meddelarskydd som även ska omfatta sådana anställda som arbetar inom offentligt finansierade “privata” företag. Regeringspartierna har med hänvisning till att förändringen skulle strida mot den fria avtalsrätten varit motvilliga och motionerna har mött avslag. Även socialdemokraterna har under det senaste decenniet varit kritiska till ett utökat meddelarskydd, men de har nu bytt åsikt i frågan.
Det förefaller naturligt och försvarbart att skattebetalarna har insyn i den statliga verksamheten, delägarskapet är visserligen påtvingat men bör inte desto mindre vara förenat med vissa rättigheter i form av insyn. När det däremot kommer till privata företag så tycks det något ogrundat att allmänheten ska ha tillgång till den information som finns inom företaget.
Om staten handlat i strid mot sina befogenheter så är det där problemet ligger, det har inget att göra med någon universal meddelarfrihet. Det är fullt legitimt att avslöja brott från statens sida, men lagstiftaren bör ta i beaktande det faktum att långt ifrån all sekretess är skadlig, och att man kommer farligt nära företags rätt att hålla affärshemligheter när man börjar diskutera lagstiftning som riskerar att luckra upp avtal och sedvänja mellan uppdragsgivare och uppdragstagare. Har en individ ingått ett avtal om sekretess så bör det naturligtvis vara sanktionerat att bryta mot sagda avtal. Att i stridens hetta driva igenom godtyckliga lagar för att vinna röster är riktigt farligt.
Att avtala bort delar av sin meddelarfrihet torde vara helt legitimt med hänvisning till människans rätt till sitt eget liv och individens avtalsfrihet. Att lagstifta bort rättigheten att ingå den typen av avtal strider mot naturrätten. För staten att göra ytterligare tillägg till det regelverk som behandlar privata associationer och egendom förefaller sig vara ett uttryck för både maktfullkomlighet och en kränkning av individens suveränitet. Det är viktigt att aldrig låta målet eller syftet med en åtgärd rättfärdiga de medel som används för själva genomförandet, eller att på ett godtyckligt sätt generalisera lagstiftning till att inte göra skillnad mellan statlig och privat verksamhet.
