Vladislav Savic har skrivit en bok om det moderna Ryssland och om västvärldens syn på densamma. Det är en viktig bok i flera avseenden, inte minst för att den ger med ryska ögon ett annat perspektiv på händelseutvecklingen i Ryssland och de grannländer som landet anser tillhöra den egna intressesfären.

För den generation studenter som i dag studerar statsvetenskap och humaniora på universiteten är kalla kriget historia. De var inte ens födda när sovjetunionen rämnade. I sådana tider är det lättare än någonsin att utmåla Ryssland som svagt och sviket i stället för mäktigt och ambitiöst, och därigenom omforma synen på den ryska björnen. Det finns ingen björn, tycks poängen vara. Och i tider då det säkerhetspolitiska hotet antingen anses vara koldioxid eller islam, kan budskapet vinna kraft.

Onekligen har Savic en poäng i att det finns en rysskräck i Sverige och andra västländer, grundad i historiska erfarenheter snarare än nuvarande säkerhetspolitiska analyser. Samtidigt var våra grannländer i öst ockuperade av Ryssland för mindre än två decennier sedan och även därefter har Ryssland velat styra sina grannländer, numera med energipolitik som främsta vapen.

I stället för att ändra synen på Ryssland borde västvärlden anamma en ny självbild. Sverige bör exempelvis erkänna att precis som Ryssland drivs vi av säkerhetspolitiska ambitioner. Stödet till de baltiska länderna var inte bara altruistiskt, det var även en militär strategi att förse länderna med vapen och kunskap för att mota ett eventuellt ryskt angrepp redan innan det nådde vårt rikes gränser. Naivitet brukar endast gynna de som är villiga att spela fult.

Rysslands ambitioner i sitt “närområde” hindras främst av omvärldens respons – eller brist därpå. Nedmonteringen av den svenska försvarsmakten innebär i sak ett carte blanche för Ryssland att agera maktfullkomligt, medan vi själva spelar bort korten. Den enda fördelen är att signaleringseffekten vid en upprustning blir desto starkare. Det är dags att skicka sådana signaler från försvarsdepartementet. Under tiden kan akademikerna få fortsätta träta kring synen på Ryssland. Men eftersom ingen vet om björnen är ond, är det då inte klokt att vara lika stark som björnen?