Del I: vikten av åsikts- och yttrandefrihet
.
Åsikts- och yttrandefriheten (härledd ur liberalismens självägarskap och äganderätt) är en fundamental förutsättning för ett fritt samhälle. Den utgör grunden för sanningssökande och framsteg inom vetenskapen; nyfikenhet och uttrycksfullhet inom konsten; diskussion och fredlig samvaro inom den samhälleliga gemenskapen; och innovation och konkurrens på den värdeskapande marknaden.

Allra viktigast är dock åsikts- och yttrandefriheten för den personliga utvecklingen för – och blomstringen av – den enskilda individen. Våra åsikter och föreställningar och uttryckssätt och yttranden låter oss formulera, sortera, integrera, förfina, pröva och slutligen förkasta eller fastslå vad som annars hade varit enbart ett ogreppbart mischmasch av isolerade och solipsistiskt okommunicerbara tankefoster. Utan åsikts- och yttrandefrihet saknar vi ett verkligt fungerande Förnuft, utan vilket vi inte kan leva som Människor. Och leva som Människor är vad vi både kan och bör göra. Fullt ut. Alltid. För det är vi värda.

.

Ett försvar av åsikts- och yttrandefriheten måste alltid inbegripa ett försvar av rätten att tänka och tycka och tro och yttra sådant som är anstötligt, elakt, kränkande, falskt eller upprörande. För det är alltid i gränsmarkerna, där försvaret ter sig som minst viktigt och värdefullt, som fienden inleder den första framstöten. Och väljer vi då att inte agera till åsikts- och yttrandefrihetens försvar, ja, då har gränsen, vips, helt plötsligt förflyttats närmare, och kriget går så sakteliga förlorat, en obekväm strid i taget.

 .

Det är inte primärt av omsorg för nazister, kommunister, pedofiler, kvinnohatare, islamofober och homohetsare som vi slåss för dessa gruppers åsikts- och yttrandefrihet. Det är istället utav respekt och omsorg för oss själva. Ty förr eller senare står vi själva där med en tillfälligtvis (eller missförstått) obekväm eller inopportun åsikt, och då är det för sent. Har vi redan gett upp principen, så har den förlorat all sin kraft till vårt eget försvar. (Sedan skall det även sägas att vi kan lära oss mycket både om oss själva och om våra motståndare genom att analysera deras argument och värden.)

.

Med anledning av vad jag har anfört här ovan, är det inte förvånande att liberaler – frihetens främsta förkämpar – alltid har tagit striden för de obekvämas (och ibland även rent ut sagt föraktligas) åsikts- och yttrandefrihet. Politisk åsiktsregistrering av kommunister. Lagar om hädelse. Hetslagstiftning. Uniformsförbud. Filmcensur av våld och pornografi (i synnerhet i kombination). Domar mot serietecknare. Förbjudna böcker. Processer mot osedlighet och förvillande av ungdomen. Allt detta och mycket, mycket mer har liberaler ständigt bekämpat, med såväl moraliska frihetsargument som empiriska påpekanden om förbudens och inskränkningarnas perversa, oförutsedda konsekvenser. Och detta skall vi vara mycket stolta över, då vi har åstadkommit mycket! (Även om kampen givetvis aldrig slutar.)

För en liten grupp liberaler (eller, kanske mer precist, libertarianer) har dock någonting gått galet på vägen. Jag skulle inte ta upp detta om det inte vore för att jag bedömer denna grupp vara växande och ytterst högljudd – och om det inte vore för att jag på senare tid allt oftare har känt personlig skam för att associeras med denna kontraproduktiva gruppering. Jag talar om de som jag, i brist på en bättre term, väljer att kalla »de politiskt inkorrekta« (främst eftersom de själva gärna väljer att beskriva sig just så). Vad jag har att säga om dessa får dock vänta till del II.

Tills dess: Freedom of Speech—use it or lose it! Skriv en insändare. Blogga. Twittra. Diskutera med dina vänner, kursare eller arbetskamrater. Värva en medlem. Ge bort en bra bok. Visa civilkurage. Friheten behöver ständigt försvaras. Och just du gör skillnad.

Vice ordförande Johan Ridenfeldt