Vad hände med statsskepsismen?

Vad hände med statsskepsismen?

  • Inläggsförfattare:
  • Inläggskategori:Bloggen
  • Kommentarer på inlägget:0 Kommentarer

I dagens Sverige tar vi det för givet att staten och statligt inflytande över samhällsutvecklingen är någonting gott. Förr sågs staten från högerns håll av princip som något negativt, något som varje människa skulle behöva ha så lite som möjligt att göra med. I dag är det snarare tvärtom. Vi ser att alla partier, från höger till vänster, ser staten som något gott. De har blivit statspositivistiska, men vad hände med den rotade statsskepsism?

Statens uppgifter

Nya Moderaterna uttryckte år 2010 att ”[…] Konstnärer och kulturskapare ska ha rättvisa och ändamålsenliga förutsättningar som tar hänsyn till deras speciella arbetsvillkor och livssituation.[…]”.

År 1991 menade Moderata Samlingspartiet i kontrast till denna position nitton år tidigare att ”Författare, konstnärer och artister försörjer sig på att skapa. Det viktigaste kulturstödet just nu är lättnader i egenföretagarnas beskattning. Vi vill minska institutionernas och de enskilda kulturskaparnas beroende av offentliga bidrag och subventioner.”.

Moderata Samlingspartiet baserade tidigare av hävd sin politik på principen att konst uppstår ur värv av företag och inte skall specialbehandlas enbart för att deras produktion har estetiskt värde. Nya Moderaterna menar å sin sida att staten skall träda in och höja en grupp människor över andra enbart för att deras skapelser har ett estetiskt värde som staten anser sig kunna nyttja.

”Fast, käre skribent, menar du då att konstnärer inte skall kunna leva av sin verksamhet?”, är gemene läsare inte sen att kommentera. Jag menar självfallet att man skall kunna leva av sin konst, förutsatt att man lyckas sälja den. Varken Pablo Picasso eller Leonardo da Vinci fick någon hjälp från statligt håll för sina livsverk. De klarade sig tack vare att de ihärdigt arbetade på flera sätt, bland annat genom att många beställningsarbeten inbringade pengar i den privata kassan.

Nyligen gavs den sittande regeringen chansen att avskaffa TV-avgiften i Sverige, en chans som de inte bara sade blankt nej till utan de gick också längre och expanderade licensavgiften till att gälla ny teknik som exempelvis surfplattor. På detta område saknar politikerna helt tilltro till att SVT och SR skulle klara sig utan statligt stöd. ”Fast, käre skribent, förstår du inte att de försöker se till så att alla kan se på TV och ta del av kulturen?”, påpekar här gemene läsare. Som svar vill jag ställa en motfråga angående huruvida svenska folket objektivt kan se vad som är konst eller inte? Därtill erbjuds utbud större än statens alternativ till en billigare penning. Är dessa alternativ, som även kan innefatta SVT och SR, då inte tillräckliga? I nuläget tvingas vi inte bara att betala för sådan tjänst två gånger, vi förvägras dessutom chansen att kunna välja bort de alternativ som inte behagar oss.

Det står även att läsa i Moderata Samlingspartiets partiprogram från år 1991 att ”[…]Moderaterna är spararnas parti. Vi måste spara mer för framtiden. Det måste löna sig bättre för individer och familjer att spara. Vi vill sprida ägandet. Statliga och kommunala företag skall privatiseras[…].

Gällande samma inspel i Nya Moderaternas partiprogram från år 2010 kommenteras samma insikt med att ”[…] Alliansen anser att statens uppgift normalt bör vara att ange de ramar och regler som ska gälla för näringslivet och företagen, inte att äga och driva företag. Därför bör staten i princip inte äga bolag som verkar på kommersiella marknader med fungerande konkurrens – såvida inte bolaget har ett särskilt samhällsuppdrag som är svårt att klara av på något annat sätt. […]”.

”Fast, kära skribent, året är inte längre 1991 utan 2013 och saker och ting förändras väl mycket?”, inflikar då gemene läsare. På detta vill jag svara att en alkoholist år 1991 stod inför samma utmaningar som en alkoholist konfronteras med år 2013. Detsamma gäller staten. Om nu den omgivande miljön som staten verkar i har förändrats så är statens basala natur fortfarande densamma.

Det är nämligen en sak att ändra sin realpolitikiska retorik för att tilltala den stora massan. Detta är förståeligt då vi verkar i ett politiskt system där det krävs majoritet för att styra. Snarare borde det vara principfast implementerande på ett sätt som inte klipper våra band till historien som skulle lyftas fram före anammandet av motståndarens principer – så som det ofta görs gällande i dag.

Att offra vår frihetliga statsskeptiska bakgrund för att vinna val innebär att vi kapitulerar inför våra egna ideal. I den kontexten styr vi inte längre samhället mot något annorlunda och bättre, utan då accepterar vi i stället statsvänliga hållningar som Sveriges höger alltid sökt bekämpa.

Statspositivismens intrång för även med sig flera andra problem. Om staten skall hålla i grundläggande samhällsnyttig verksamhet så kommer inte bara kvaliteten att bli lidande, utan även valmöjligheterna. I ett system där staten är ensam aktör råder monopol. Investeringarna i offentlig verksamhet tenderar att bli ytterst begränsade då de tillförs i form av skatter, såvida staten inte vill taxera varenda krona som medborgarna genererar ur sitt arbete.

Till en början sågs sådana yttringar kring statens roll som skarp valvinnartaktik, men numera har de blivit befästa dogmer åtföljda av en mycket vid representation för högern. Så sent som i vintras uttryckte ledande Nymoderater på riksnivå att en fullt privatiserad marknad inte är något att sträva efter för ökad samhällsvinst.

”Fast, käre skribent, förstår du inte att de privata aktörerna enbart skulle bry sig om vinst och därför ge undermålig vård för att folk skall hålla sig till deras tjänster?”, menar då gemene man. Till detta säger jag skarpt nej, det är att måla fan på väggen, eftersom valmöjligheter just skapar förutsättning för att sådan otillräcklig vård kan väljas bort. Dessutom bygger våra sjukhus i en sådan framtida omgivning på privata investeringar, som allra minst vill sätta sitt signum under en undermålig produkt. I själva verket ser vi ju i dag allt längre vårdköer, större platsbrist och mer undermålig akutvård i de statligt ägda sjukhusen som finansieras av skatter.

Att sätta sin tilltro till staten och dess metoder leder oss in på en farlig avvecklingsrutt. Om man tummar på idéer som fri konkurrens till favör för uttalad samhällelig nytta, vad skall då stoppa oss från att avskaffa äganderätt över hela brädet i en värld där människor hela tiden måste räddas från sig själva och sina val?

Om man ber staten att sanktionera konst åt oss, vad händer i så fall med den fria yttranderätten då staten godtyckligt samt proklamerat objektivt berättar för oss vad som är konst eller inte?

Jag lämnar er härmed med kännaren Bengt Frithiofssons bedömning av hur väl staten sköter sina åtaganden när det gäller såväl kultur som samhällelig nytta.

 

http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2207181

Lämna ett svar