Har regeringen chans att överleva?
Strax efter valet 2010 satt jag på ett kafé i Malmö och pratade med en av alliansregeringens ministrar och dennes rådgivare, de var optimistiska.
Valsegern 2010 hade öppnat möjligheten till borgerlig dominans, menade de. Tre, fyra valperioder var det minsta. Nu skulle nya populära reformer lägga grunden till fortsatt maktinnehav.
Jag var skeptisk. Långt maktinnehav ger trötthet och minskad reformtakt, regeringar snärjs in i den dagliga lunken. Och väljarna har lätt att tycka maktskiftet är lockande.
Andra valet är svårt, tredje valet ännu svårare.
Vem som just nu ser ut att ha rätt behöver man inte orda om. Alliansregeringen har en bra bit fram till förnyat förtroende. Sverigedemokraterna ligger som ett dött block i mitten – och verkar inte bli mindre nästa mandatperiod.
Skulle Feministiskt initiativ komma in får vi ytter– ligare ett parti med så aparta förslag att ingen regering kan räkna med att stödja sig på dem.
Regeringsinnehav är inte allt, det viktiga i politiken är att ställa rätt frågor och ge svaren på dem, då kan man påverka även i opposition.
Om alliansregeringens läge ljusnat något efter Almedalen beror det snarast på att oppositionspartierna inte visat styrka nog: Socialdemokraterna lyfter inte riktigt, Miljöpartiet verkar inte minst efter Åsa Romsons tal vara på väg att lämna jorden i tangentens riktning, och en allmän rödröd röra med Jonas Sjöstedt och Gudrun Schyman lockar inte många.
En del efterfrågar känsloargument och mindre seriösa kampanjer, men de kan nog på sin höjd ge regeringsmakt utan mandat att göra något.
Frågan är om inte alliansen bör fortsätta satsa på sakpolitik. Når det inte ända fram så kan det ändå sätta agendan för år framåt. Problemet är då att partiorganisationerna inte längre är forum för debatt och politisk utveckling.
Och vem ska då göra det?
Ja, det finns ju faktiskt aktörer. Debatt sker i medierna, det finns många debattglada intresseorganisationer kring politiken. Och så finns tankesmedjor och idéorganisationer som Timbro, Fores, Ohlininstitutet och sådana.
Under Almedalsveckan presenterade studentorganisationen Fria moderata studentförbundet med dess ordförande Alexandra Ivanov en rapport om hur regeringen borde gå vidare. Studentförbundarna har valt ut vad de kallar “fem av alliansens viktigaste och frihetligaste reformer”: arbetskraftsinvandringen, försäljningar av statligt ägandet, den sänkta restaurangmomsen, den könsneutrala äktenskapslagstiftningen och apoteksavregleringen.
De granskar dessa och finner dem vara i någorlunda rätt riktning men pekar på hur man kan gå vidare och göra dem ännu bättre.
I ett antal fall ges mycket detaljerade förändringsförslag.
När det gäller apoteksavregleringen visas ganska tydligt att några kritiserade effekter i själva verket beror på andra, motstridiga regleringar. Till exempel minskas möjligheten att ha tillgängliga preparat av att staten en gång i månaden fastställt vilket är det billigaste likvärdiga preparat- et och det är detta som apoteket ska expediera – oavsett vad som står på receptet.
Vilket gör det olönsamt att ha lager som kanske blir värdelöst nästa månad.
Rapporter som denna, och andra från tankesmedjorna, visar att den kritik som riktats mot alliansregeringen att vara för praktiskt inriktad på statens styrelse delvis är fel.
Det är alltid regeringsmaktens uppgift att vara praktisk, men det är i de praktiska besluten som idéerna blir tydliga.