När de traditionsenliga festiviteterna kring midsommar är avklarade, passar folkpartiets kvinnoförbund på att fortsätta en inte lika god tradition: att med förevändningar om ökad frihet blanda sig i människors privatliv.
Argumentationen är intressant i så mån att man försöker skapa en ridå av liberal retorik. Motiveringen låter att “barn har rätt till båda sina föräldrar”. Konsekvenserna av detta “tänk-på-barnen”-argument torde vara långtgående. Jag förmodar att kvinnoförbundet anser att staten skall tillförordna två föräldrar åt föräldrarlösa barn, respektive en förälder åt barn till ensamstående, alternativt kompensera dem för frånvaron av sådana. I konsekvensens namn bör barn ha rätt till båda sina föräldrar även efter att den statliga föräldrarförsäkringen är slut.
“Det ojämna uttaget är ett stort bekymmer”, säger Birgitta Ohlsson, som länge drivit på för en utökad kvotering.
Frågan är om detta är ett stort bekymmer för ett betydande antal människor, förutom Birgitta Ohlsson och hennes vänsterfeministiska vänner. Enligt en SIFO-undersökning (PDF) från 2004 instämmer 79% av kvinnorna och 75% av männen helt i påståendet “Det bör vara helt upp till familjen att bestämma hur föräldraledigheten ska fördelas mellan mamman och pappan”.
Birgitta sammanfattar själv på ett utmärkt sätt diskussionen.
–Politik är som ett maratonlopp, man måste vara mer uthållig än sina motståndare. […] nu får de ta mig tusan visa lite mod.
Vi får hoppas att delegaterna till Folkpartiets landsmöte visar större mod än Birgitta Ohlsson och litar på att svenska folket kan göra egna val.