Julhelgen: ett koncentrat av den politiska debatten

  • Inläggsförfattare:
  • Inläggskategori:Bloggen
  • Kommentarer på inlägget:0 Kommentarer

Julhelgen är för många av oss en tid som är både hektisk och vilsam, full av både en mängd olika intryck och avslappning. Alla sinnen aktiveras under julen, med pynt och musik och mat och glögg, och inte minst känslolivet blir utsatt för så mycket samtidigt att det vissa dagar känns helt riktigt att ifrågasätta om den här tiden på året verkligen är en glädjens, familjens och vilans högtid.

Bild_Aav_krönika

Politiskt så är julen ett enda kaos. Den i Sverige vid det här laget så traditionella Luciadebatten återaktiveras med oförminskad entusiasm. Rojalister och republikaner slåss om spaltcentimetrarna när julhälsning och jultal kommer från Drottningholm. Varje millimeter av julbordet skärskådas, vi påminns av djurrättsrörelsen om de miljontals plågade (eller glatt grymtande?) grisar som satt livet till för att servera oss skinka och prinskorv, den rökta, utrotningshotade ålen åker fram och blir hätskt ifrågasatt eller försvarad.

Aftonbladet (eller var det DN?) skriver om alla de som är ensamma på julafton och enligt svensk journalistisk tradition tycks artiklarna hela tiden underförstått skrika på insatser från samhällets sida. Samma sak gäller de fattiga barnen, och någonstans i bakgrunden står Åsa Linderborg och ger hela Sverige dåligt samvete för att julen är en materialistisk högtid (samtidigt som det naturligtvis är en självklar rättighet att få både julklappar och skinka).

Och så spriten. Denna eviga sprit – tar det då aldrig slut? Medan glöggen, vinet och snapsarna flödar så flödar också nykterhetsrörelsens ständiga indignation över att människor väljer att dricka alkohol. Det är tydligen också en partipolitisk fråga – snapsarna försvarar eller angrips från både höger och vänster, och tänk på barnen. Samma sak med sockret, när knäcken och julmusten kommer fram och gör oss feta och ger oss dåliga tänder.

Ja, julens musik är en enda kakafoni av åsikter, från höger till vänster, och det går knappt att höra adventskörerna för alla tyckare. Om man nu inte väljer att stänga av telefonen, datorn, teven, radion, slänga tidningen i papperskorgen och ligga ensam i en stuga någonstans väster om Sundsvall. Då kan man kanske slippa undan.

Det är kanske inte så konstigt att vi är en smula matta när mellandagarna äntligen kommer och vi inväntar nyårsafton. För många av oss i Studentförbundet är det svårt att stänga av alla dessa intryck. Det är svårt att sluta diskutera, lägga ner argumenten, ta det lite lugnt, andas en stund och låta huvudet för en gångs skull fyllas av något annat än ideologiska avhandlingar, filosofiska texter, ekonomi, juridik och politik. Vila är inget som faller sig naturligt för oss.

För min del har julhelgen på Gotland faktiskt innehållit en hel del vila, jag har föresatt mig att faktiskt försöka koncentrera mig på att ligga på soffan och glo på teve med mamma. Det har inte alltid varit lätt, och jag har fått bita tillbaka syrliga och dräpande politiska kommentarer ett par gånger (jag är ju van vid debattklimatet i FMSF, som ofta är en helt annan sak än hemma vid köksbordet). Men det är klart att dessa politiska aspekter av julen inte har gått mig förbi. Och det har faktiskt, tro’t eller ej, gett mig tillfälle att fundera lite över min egen syn på liberalism och vad den innebär för mig.

Julen tycks innehålla ett helt koncentrat av den politiska debatten – här tas allt upp. Från statsskick till välfärd till miljön och hälsopolitik – allt tycks liksom debatteras samtidigt. Ofta blir jag ganska kräkfärdig av den paternalistiska beskyddarmentalitet som får särskilt stort utrymme så här års – en sorts von oben-språk som ger oss intrycket att det minsann finns bra och dåliga sätt att fira (eller inte fira) jul, och att det är på något sätt avgörande för din moraliska karaktär och din ställning som god samhällsmedborgare. Det ligger en extraordinärt kollektivistisk stämning i luften. Det leder mig till att fundera på det här med liberalism och individualism – fundera på vad den betyder på det personliga, mellanmänskliga planet.

Som liberal tenderar jag att hamna i försvarsställning, oavsett om det gäller sakpolitik eller mer filosofiska frågor. Jag hade en diskussion om skolan med en person som pluggar till lärare, som var helt övertygad om att friskolesystemet skapade ojämlikhet bland elever, och jag fann att jag mycket väl kunde formulera hur individens förutsättningar och möjligheter ökas tusenfalt av den frihetsreform som det inneburit att få välja skola – både när det gäller utbildning och socialt – men jag kunde inte formulera en förklaring till varför detta skulle ge majoriteten fördelar. Jag står där med min älskade minoritet (individen) och försvarar henne till sista blodsdroppen, men hur kommer vi som liberaler någonsin kunna övervinna de som ömmar för allas lika möjligheter om vi hela tiden blir svaret skyldig vad gäller den stora massan?

Samtidigt är det ju så, att jag inte är liberal för att jag ömmar för de som är starka, de som är i majoritet, de som har företräde, de som har alla privilegier som ett välfärdssamhälle och en reglerad marknadsekonomi kan ge dem. De som är välanpassade, de som har alla förutsättningar för att slå sig fram utan hjälp i samhället – det är inte för deras skull jag blir förbannad när jag ser orättvisor.

Det är ju för de utslagnas skull, de som lämnas utanför, de som inte får hjälp eller som inte syns, som ingen lyssnar på, det är ju för deras skull jag är liberal.

Jag skiter väl i medelklassen, för att tala ren svenska. Ta alla de skattepengar som läggs på att upprätthålla det svenska folkets högt omhuldade levnadsstandard – titta sedan på de som faktiskt ligger där på gatan. Vilka är det? Inte är det medelklassen, inte är det deras barn som har jobb och fackföreningsavgift och barnbidrag och fri skolgång och a-kassa, det är blandmissbrukare, psykiskt sjuka som är för friska för att tvångsomhändertas men för sjuka för att få praktik, socialt missanpassade, de som fallit mellan stolarna och som socialnämnderna uppgivet rycker på axlarna för.

Och det är väl inte konstigt, när en överreglerad bostadsmarknad inte kan skapa billiga och tillgängliga bostäder, när en arbetsmarknad inte kan skapa låglönejobb för att facket säger nej (och staten glatt backar upp dem), när vården är så byråkratiserad att det krävs en förvaltningsjurist för att röra sig i den, när småpundare sätts i fängelse, när närapå varenda steg man tar är reglerat av staten, att människor faller utanför.

Är det vårt högt älskade välfärdssystem som hjälper de svagaste? Är det verkligen för de allra mest utslagna, de allra svagaste, de som drabbas hårdast av motgångarna, är det verkligen för dem som denna välfärdsstat är byggd?

Min liberalism är sprungen ur indignation och ilska, men också ur empati, kärlek, förståelse och ödmjukhet. För att jag tror att ett system som binder individer och grupper i byråkrati och skatteslaveri slår ut de svaga, sparkar på dem och lämnar dem ute i kylan. För att jag tror att det skapar misstänksamhet och missunnsamhet, och för att det ger människor möjlighet att inte bry sig. Frihet kräver ansvar – frihet kräver empati, kärlek, ödmjukhet och förståelse. Frihet kräver av människan att hon lyfter blicken och är en medmänniska. Det gör inte välfärdsstaten. Välfärdsstaten ger allt och kräver inget, och därmed kväver den oss och gör oss blinda för våra medmänniskor.Chris_aav

Om julen är kärlekens och medmänsklighetens högtid, låt den i så fall också vara liberalismens högtid. För det är liberalism för mig.

Gott nytt år!

Christoffer Aav

Christoffer är generalsekreterare för NKSU. Han läser juridik vid Stockholms universitet.

christoffer.aav@fmsf.se

Lämna ett svar