Så har den då gått ner i flammor, Paulssons plan för att rädda den amerikanska finanssektorn. 700 miljarder dollar skulle det kostat, mera än vad det amerikanska försvaret spenderade under hela 2007, men nu verkar det i alla fall dröja innan något nytt händer.

Att förespråka en bailout är aldrig lätt. Krisen är till stor del skapad av dåliga regleringar, se professors Horwitz ,kommentarer och det är alltid dåligt att rädda företag som annars skulle gå i konkurs. Det skall som bekant straffa sig att göra dåliga bedömningar i en marknadsekonomi.

Samtidigt fungerar inte riktigt politiken så. Att låta företag gå under är inte så lätt, när deras konkurs kommer att leda till ganska otrevliga konsekvenser för ekonomin i allmänhet.  The Economist argumenterar för en bailout med lite olika motiveringar. Man bör betänka att staten troligen inte har någon större möjlighet att ändra på ekonomin, men att de kan sprida kostnaderna på alla skattebetalarna.

Det lär troligen bli någon form av bailout, förr eller senare. Att tro att politiker skulle vilja ha en mycket smärtsam, om än kanske kortare, omställning är osannolikt.  Det intressanta blir om det kan göras på ett sådant att det minimerar moral hazard och bereder väg för en bättre framtid, då de regleringar som skapat krisen avskaffas. De banker som har nationaliserats bör styckas och säljas ut, och inga nya hybrider som Fanne eller Freddie Mac bör skapas.

Intressant nog publicerade NY Times för ett tag sedan en hyllningsartikel om Bo Lundgren (!) Hans jobb som finansmarknadsminister på 90-talet var hyffsat lyckat, i den mening att bankerna överlevde och det inte kostade skattebetalarna mycket, om ens något. Det är lite lustigt att en av de kanske minst omtyckta moderatledarna någonsin får så mycket beröm efteråt. Synd att han inte fick det tidigare, då hade vi kanske kunnat undvika, om än inte en finanskris, så i alla fall de nya moderaterna.