Det är den andra dagen på det nya året. Nyårsnattens synder känns inte längre av och vi är redo att ta oss an ännu ett år. Vi tänker ut nyårslöften, personlighetsförbättringar och köper gymkort. Det är även nu vi reflekterar över det gångna året. Och visst finns det en hel del att reflektera över: Eurokrisen har fortgått med, bland annat, 600 miljarder euro i nödlån till spanska banker, Angela Merkels statsbesök i Grekland resulterade i de dittills värsta kravallerna samtidigt som allt fler har mist livet i kampen för frihet i Syrien. Man ska inte glömma det som varit svårt. Det är en del av det som formar oss till bättre människor och leder till bättre civilisationer.
I skrivande stund sitter jag på ett kafé i Berlin. En stad som under de senaste 70 åren har upplevt mer än någon annan Europeisk stad. Den var nazismens högborg, bombades till grunden, sattes i skräck av Stasi, hade första parkett till kalla kriget för att slutligen delas av en mur som revs nästan 30 år senare.
Föga smickrande 60-talshus dominerar och är en ständig påminnelse om de allierades försök att jämna staden med marken 1945. Enda platsen utan denna arkitektur är i stadens artificiella hjärta, där öst en gång mötte väst. Mellan 1961 och 1989 fanns där varken affärer, bostäder eller civilisation. Allt som fanns var checkpoints, som bevakade vissa och fängslade andra. Likt en symbol över de sönderslitna familjer eller de tusen människor som sköts till döds i strävan på frihet från öst till väst står där idag inga 60-talshus utan endast moderna, höga glasskrapor.
Där checkpoint Charlie en gång opererade finns idag en currywurstvagn. Promenerar man i västlig riktning i ytterligare 15 minuter når man Brandenburg. Här har Berlin upplåtit 19,000 m² för 2,711 gigantiska marmorblock. Ett minnesmärke för de sex miljoner judar som, för inte alltför länge sedan, förföljdes, plågades och mördades.
Känslan som staden förmedlar är dock inte en av förlust, modfälldhet eller omänskligt svåra år. Snarare tvärtom, atmosfären inger kämparanda och framtidstro. Allt mänskligt lidande denna stad stått som arena för, och alla drömmar som släckts här, låter sig inte glömmas samtidigt som Berlin tittar in i framtiden.
Hur 2013 slutar är upp till oss. Vi kan bestämma oss för att ta ansvar för vår tillvaro, över vårt liv och vår framtid. Bita i det sura äpplet och byta ut plåstret över det europeiska skuldsåret mot stygn. Genomföra politiska beslut inte för att de ger kortsiktiga politiska poäng utan för att de är baserade på individuella fri- och rättigheter och vedertagen forskning.
Vi kan försöka med nyårslöften men jag tror att vägen till en bättre värld både är mindre konstlad men även tuffare än så. Vi måste utvärdera vad som fungerar och ändra det som inte gör det. För som Johan Norberg nämnde tidigare idag, vi lever i en tid med mer potential än någonsin tidigare. Människor har det bättre, förutsättningarna är fler och vi fortsätter att utvecklas. Däremot måste vi fortsätta att blicka framåt och ta vara på vår glöd. Men om Berlin kan, så kan vi.
