Om den borgerliga framtiden

Om den borgerliga framtiden

  • Inläggsförfattare:
  • Inläggskategori:Bloggen
  • Kommentarer på inlägget:0 Kommentarer

Sent omsider tog jag mig tiden att läsa Borgerlig framtid – 15 essäer om samarbete, konflikt och reformer (Håkan Tribell (red.) Timbro 2011). I en tid då de borgerliga partierna ägnar all sin kraft åt att regera och nästan ingen åt ideologisk debatt är det naturligtvis välkommet att man från Timbros sida genomför ett sådant här initiativ, som dessutom är en del av ett kommissionsarbete under namnet Borgerlig utmaning. Hans L Zetterbergs bidrag om civilsamhället presenterades dessutom på ett längre Timbro-seminarium (4/4 2011) och den text som PJ Anders Linder bidrog med har tidigare publicerats i en Timbrorapport, och han har själv tagit initiativ till en framgångsrik debatt om borgerlighetens framtid i Svenska Dagbladet. Så långt är allting gott och välkommet.

Så vad diskuteras då i dessa essäer om framtiden? Förvånansvärt mycket om dåtiden, faktiskt. Ulrica Schenström uppmanar oss att inte glömma Högforsandan, alltså den vänskap och tillit som uppkommit bland de borgerliga partiledarna. Det är naturligtvis viktigt att dessa kan samarbete nära och väl med varandra för att vi skall kunna vinna val och genomföra reformer, men är inte det mer ett internt budskap till de olika partiorganen? Som någon inte inblandad i partiernas inre angelägenheter har jag svårt att se budskapet som relevant för framtiden och det ligger något redundant över det hela. Självklart skall samarbetet inom Allians vara gott, men samtidigt är det uppenbart att det inte kommer vara för alltid.

Något parti, med största sannolikhet kristdemokraterna, kommer att åka ur riksdagen och i samband med detta kommer antagligen socialdemokraterna åter att bilda regering, vilket kommer att följas av att en och annan partiledare avgår, antagligen också Fredrik Reinfeldt. På detta följer att man vill vända sig inåt för att slicka såren, samtidigt som de mindre partierna måste få utrymme för att utveckla sin egen politik utan att hunsas av Anders Borgs finansdepartement. Ett scenario likt detta är inte otroligt, varför många av essäerna som fokuserar på hur alliansen bildas, moderaternas nödvändiga omsvängning från ett parti med systemförändrande ambitioner till ett som i stället ”lyssnar in” medborgarnas önskemål och annat lätt blir inaktuella och inte alls ger det bränsle för debatten som man eftersträvar.

Likaså talar man flera gånger om Håkan Juholt som socialdemokraternas partiledare, vilket såklart var något att fokusera på när texterna skrevs men jag läser boken bara ett år efter att den är släppt och redan ser den politiska verkligheten helt annorlunda ut. Visserligen har Juholts efterträdare Stefan Löfven slagit in på en liknande politisk väg som sin företrädare, men han har å andra sidan också gett ett kompetent intryck och anställt medarbetare som åtminstone vid en första anblick verkar vettigare än den tidigare Kalle Anka-staben.

Om jag verkar avfärdande är det inte för att jag anser essäerna vara ointressanta, utan för att jag har höga krav. Det är intressant att läsa om Alliansens bildande, men jag vill inte läsa om det i en bok som skall staka ut vägen för en framtida borgerlig idédebatt. Många av inläggen, till exempel Håkan Tribells text om den svenska skolan ger ett intressant och tankeväckande perspektiv och nyanserar den vanligtvis tämligen hätska debatt som förs i frågan, och det är utmärkt att vi får tillfället att ta del av den. Likaså är Hans L Zetterbergs klargörande sociologiska diskussion om det civila samhället oerhört matnyttig och jag önskar att jag själv hade läst den innan jag höll i ett idépolitiskt seminarium i frågan för Geijerska studentföreningen i Uppsala. Det hade underlättat kollosalt mycket.

Mårten Schultz skriver förtjänstfullt om avsaknaden av rättighetstänk i svensk lagstiftning och juridik (dock på sedvanligt juristvis med långa fotnoter!) och skäller på borgerligheten för att vi inte lyckats föra upp dessa frågor tydligare på agendan, en kritik som aldrig bör tystna. Jenny Sonesson tar upp frågan om de konservativa partierna i Europa som ofta sitter i samma partigrupper som moderaterna och kristdemokraterna, men driver en protektionistisk, bigott och kvinnofientlig agenda. Dessvärre är inte hennes slutsats av detta att EU antingen bör reformeras i grunden eller slängas på historiens sophög, utan bara att vi skall kritisera dem. Tyvärr tror jag inte att de lyssnar.

Efter en lång utsvängning om det goda i boken får jag lov att återkomma med samma kritik som jag började med, nämligen avsaknaden av tydliga framtidsperspektiv. Var finns reformförslagen för hur vi skall få en fungerande bostadsmarknaden som inte förlamas av protestgrupper och bruksvärdeshyror? Vem skriver om autonomireformer för universiteten? Var finns den ordentliga genomgången av vad som behövs göras för att åtgärda finanskrisen? Vi skall inte tro att det inte finns problem i Sverige bara för att vi klarat oss relativt lindrig undan. Hur skall det generella skattetrycket sänkas?

Detta är frågor som lämnas obesvarade, trots att de har större relevans för framtiden än mycket annat.

Boken kan köpas här. Vill man läsa om enkla universitetsreformer rekommenderas dagens krönika av Filip Solsjö, för en enkel skattesänkarmanual rekommenderas Sänkt skatt är möjlig av Johnny Munkhammar m.fl, även om den har några år på nacken.

Lämna ett svar