Chefredaktören på Aktuellt i Politiken, socialdemokraternas partiorgan, skriver i dagens ledare om det amerikanska presidentvalet och kritiserar i vanlig ordning republikanernas

kandidater i samma stycke som Bill Clintons överlägsenhet visavi George Bushs tas upp. Mona Sahlin har ju tidigare besökt demokraternas konvent och det är naturligtvis ingen politisk hemlighet i vilket parti socialdemokraterna tycker sig finna sin hemvist.

Intressant är att socialdemokraterna känner ett så starkt samröre med ett parti som politiskt är dem ytterst fjärran. Demokraterna talar om lika utgångslägen, socialdemokraterna betonar behovet av lika utfall; Demokraterna fokuserar på tillväxt, socialdemokraterna babblar irriterande itererande om fördelningspolitik; Demokraterna vill ha färre partipolitiskt tillsatta tjänstemän på myndigheterna medan sossarna inte ens inser problemet.

Socialdemokratin har samma avstånd till de demokratiska idealen som Göran Persson har till en plebej. Det tydliga ställningstagandet för Barack Obama är bara ett försök att populistiskt rida på någon annans framgångsvåg. De socialistiska demokraterna skulle aldrig någonsin föra den politik som deras liberala diton proklamerar. I den bästa av världar skulle naturligtvis socialdemokraternas vurm för demokraterna vara sann och ge avtryck i den svenska debatten. I den bästa av världar skulle å andra sidan socialdemokraterna inte ge några avtryck alls.