I en välfungerande marknadsekonomi, vilket man nog ändå får kalla den svenska, konkurrerar företag varje dag om att göra bättre och bättre varor och tjänster till lägre och lägre priser. Ändå har vi inflation och för varje år som går stiger priserna på många varor, vilket kommer som en ständig chock för många.
Hur kan dessa saker hänga ihop? Borde inte priserna, på i alla fall de flesta varor och tjänster, sjunka? <a href=”http://berghsbetraktelser.squarespace.com/blogg/2010/3/26/en-dum-enkel-svar-makrofraga.html”>Dr. Bergh</a> har ställt sig just denna frågan och fått en ganska så klokt svar från <a href=”http://www.muf.se/kontakt/forbundsstyrelse/”>MUFs förste vice </a>ordförande <a href=”http://assarsson.wordpress.com/2010/03/29/varfor-har-vi-inflation/”>André Assarsson</a>. En första kommentar kan vara värd att nämna: När man säger att ett land har inflation mäter man det ofta i olika former av index, vanligtvis konsumentprisindex, KPI. Dessa är ett rent helskotta att konstruera, eftersom teknik och preferenser hela tiden ändras. Idag kostar en vanlig laptop mindre än vad en vanlig laptop gjorde för ca 5-10 år sedan, trots att
man får en mycket bättre dator. Har priset då varit konstant, eller minskat? Och hur mycket vikt skall man lägga vid hemdatorer, en produkt som vi inte konsumerade för 20 år sedan alls? Skall land, hus och aktier inkluderas, vilket Alchian & Klein (1973) föreslagit?
Här har vi i alla fall en liten del av pusslet: Vi konsumerar bättre saker hela tiden, vilket gör att priserna inte ser ut att sjunka så mycket. Att producera en <a href=”http://sv.wikipedia.org/wiki/T-Ford”>T-Ford </a>idag är säkert billigt, men vem tusan skulle köpa den, när man kan lägga sina pengar på en, säg, <a href=”http://www.volvocars.com/se/All-Cars/Volvo-C30/Pages/default.aspx”>Volvo C30</a> istället?
Men, detta är förstås bara en liten anekdot. Den stora förklaringen till att vi har inflation är för att staten har bestämt att vi skall ha det och att svenska riksbanken har ett 2% inflationsmål. Detta innebär att de trycker så mycket pengar att priserna tvingas upp, eller som André pedagogiskt beskriver:
<blockquote>På samma sätt som saften (det reella värdet) smakar mindre saft när mer och mer vatten hälls i bringaren så blir kronorna mindre värda när det hälls mer och mer papper i sedelpressarna utan att det kompenseras med just något värde eller produktivitet.</blockquote>
Rent matematiskt kan detta beräknas genom den s.k <a href=”http://en.wikipedia.org/wiki/Quantity_theory_of_money”>kvanitetsekvationen</a>, för de som är intresserade. Ett extremt bra exempel på detta är förstås länder som har hyperinflation, där staten tycker så mycket pengar att värdet fullkomligt går åt helvete, vilket man t.ex. gjort i Zimbabwe ganska så nyligen, med rent katastrofala flöjder.
Hans tes om att s.k. <a href=”http://sv.wikipedia.org/wiki/Fractional-reserve_banking”>fractional reserve banking</a>, dvs att bankerna lånar ut mera än de har täckning för, skulle vara en orsak är däremot mera osäkert. Att bankerna lånar ut mera än de har insatt leder helt klart till att mängden pengar ökar, men detta är ingen nyhet för riksbanken. Som ett exempel. Låt oss säga att penningmultiplikatorn är 5, dvs att när riksbanken ger ut 1 kr leder detta till att det kommer finnas 5 kr i omlopp. Detta leder bara till att riksbanken endast ger ut en femtedel så mycket pengar för att uppnå sina mål som de annars skulle ha gjort ifall fractional reserve var förbjudet. Man kan också fråga sig varför det är särskilt liberalt att förbjuda en helt normal metod att driva banker på, fractional reserve är trots allt inget annat än en metod som baserar sig på att det inte är så troligt att alla kunderna kommer att ta ut sina pengar på samma gång.
Så, varför har då riksdagen bestämt att vi skall ha ett 2% inflationsmål? Varför inte noll, eller ännu hellre, deflation vilket Milton Friedman förespråkade (1969)?
Anledningen är troligen psykologisk. Folk som inte läst A-makro på universitet är notoriskt dåliga på att skilja nominellt från realt och detta kan leda till en hel del problem. Ifall ett företag vill ge 1% löneökning till sina anställda, realt, innebär detta idag att de får 3% mera på beskedet, vilket nog många tycker verkar vara trevligare än blott 1%, även om de kan köpa exakt lika mycket varor och tjänster för summan. Likaså i dessa kristider, då företag kanske vill inte ha löneökningar alls, då är det nog lättare att föreslå 2% ökning istället för 0%. Notera att<a href=”http://www.metal-supply.se/portal-b2b/article/view.html?id=47294″> IF-Metals löneavtal</a> med 3,2% extra på 22 månader blir i det närmaste noll givet att inflationen kommer vara runt 2% per 12 månader, något som troligen inte alla medlemmarna insett. Poängen blir ännu tydligare ifall vi skulle haft deflation, då de anställda varje år skulle få lika mycket eller rent av mindre (!) i lönekuvertet.
Med detta sagt skall man inte förneka de massiva kostnaderna av inflation. Det omfördelar från sparande till lånande, vilket är närmast omoraliskt. Inflation sabbar prissystemet, som är så viktigt för att en marknadsekonomi skall fungera och det ger pengar till staten som vi inte har röstat om. Få skatter är så osynliga som <a href=”http://en.wikipedia.org/wiki/Seigniorage”>seniorage</a>, vilket har gjort inflation populärt bland vissa politiker som vill ha mera av medborgarnas pengar utan att fråga dem först. <a href=”http://berghsbetraktelser.squarespace.com/blogg/2010/3/31/om-centralbankers-uppkomst.html”>Dr. Bergh </a>noterar detta, angående att centralbanker tenderar att uppstå vid tillfällen av krig och konflikter, då staten gärna vill suga ut extra mycket pengar ur befolkningen. Det gör det också oerhört svårt att jämföra priser genom tiden, vilket innebär att alldeles för många inte inser hur mycket bättre de fått det i reala termer. Det tvingar företagare att ägna mera tid åt att märka om sina varor istället för att ägna sin tid åt betydligt vettigare saker, något som blir väldigt påtagligt då man får väldigt hög inflation. Det blir svårare att göra långsiktiga investeringar, framförallt om man inte är helt säker på vad inflationen skall vara: Om jag vill låna ut pengar till dig och få 2% realränta under 5 år, vad för nominell ränta skall jag sätta? 4%, 5% eller 15%? Detta problem löses dock i viss mån av att de flesta centralbanker idag har ett tydligt mål som de siktar på.
Inflation är med andra ord ett jävla mög, som man säger i Skåne. Men att förvänta oss att vi kan bli av med den helt och få en fullt fungerade penningmarknad där vi varje år har deflation, är nog något som kräver att alla medborgare blev hyperrationella över en natt.
“Anledningen är troligen psykologisk”
jag vet att detta är vad man brukar säga och lära ut, men stämmer det verkligen?
Enligt vilken psykologisk teori är det enkelt att ändra folks inflationsförväntningar från 12 till 2 procent, men omöjligt att ändra dem från 2 till 0?
Alla resonemang om inflation som börjar på makronivå, d.v.s. i penningmängden, istället för att börja på mikronivå, d.v.s. med individuella priser, tenderar att bli mystiska. Tyvärr bidrar undervisningen i makro till rådande förvirring.
Inflation mäter vi som ökning i ett brett prisindex, vilket i sin tur är ett aggregat av individuella priser. Aktörerna finns förstås på mikronivå, där priserna sätts. Löneökningar bestäms inte av Riskbanken utan förhandlas fram mellan parterna. Andra priser sätts på liknande sätt, även om förhandlingen ofta byts ut mot en erbjudande-accept metod.
För att förstå inflation behöver man vidare skilja mellan simultana och sekventiella avtal. Prisökningar i simultana avtal följer dem i de sekventiella avtalen; ett företag måste exempelvis höja sina priser med lika mycket som löneökningarna överskrider produktivitetsutvecklingen. Inflationsnivån som byggs in i de sekventiella avtalen fortplantas från andra överlappande sekventiella avtal. En viss osäkerhet finns fortfarande kvar och den hanterar aktörerna genom att försöka identifiera en fokalpunkt för inflationsförväntningar – vilket ger en liten roll för centralbanken att påverka inflationen.
Vad om penningmängden då? I och för sig ett ganska ointressant begrepp, men man kan i alla fall konstatera att penningmängden är lika med produkten av real konsumtion och prisnivån. Eller annorlunda uttryckt, ju högre priser desto mer pengar behövs.
Jag avslutar med ett etikettsbrott och hänvisar den intresserade att läsa min egen avhandling om pengar, inflation och centralbanker: Central bank power: a matter of coordination rather than money supply.
Andreas: Niclas skriver om det här: http://nonicoclolasos.wordpress.com/2009/03/27/hjarnan-ger-irrationalitet/
I teorin har du såklart rätt, men jag är ändå lite skeptisk. Om inte annat, borde det inte vara ganska stora kostnader när man skall ändra normen?
Ingemar: Intressanta synpunkter, skall försöka hinna med din avhandling någon dag (på denna bloggen får man gärna framhäva sig själv, ingen jantelag här). Men, blir ditt resonemang inte lite märkligt på slutet? Givetvis krävs det mera pengar för en högre prisnivå, på samma sätt som det krävs mera pengar när BNP växer. Men, är det inte trots allt ökningen av penningmängden som allt annat lika driver inflationen?
“Man kan också fråga sig varför det är särskilt liberalt att förbjuda en helt normal metod att driva banker på, fractional reserve är trots allt inget annat än en metod som baserar sig på att det inte är så troligt att alla kunderna kommer att ta ut sina pengar på samma gång.”
En invändning kan väl vara att banker ingår avtal som de omöjligen kan fullfölja. När begås “brottet”? Begås det först när det upptäcks och banken går under eller tidigare?
Anders: Nej, enligt min uppfattning är det verkligen inte så att penningmängden driver inflationen. Ingen har ännu presenterat en rimlig transmissionsmekanism som skulle kunna förklara – steg-för-steg – hur en penningmängdsökning leder till inflation. Faktiskt stupar alla kandidater på första häcken; att definiera peningmängden på ett vettigt sätt.
Man får nog konstatera att penningmängdsbegreppet är en död metafor, ett eko från en svunnen tid. Både penningmängd och omloppshastighet för pengar hade en meningsfull innebörd i äldre tider; det fanns ett begränsat utbud av pengar i meningen transaktionsmedel och omloppshastigheten angav hur många gånger en genomsnittlig ‘peng’ omsattes under en viss tid. Idag gäller ingetdera. Det går inte att skilja pengar från förmögenhet (eller något annat soliditetsmått) och omloppshastigheten är bara obegriplig – kan man på något vettigt sätt säga att en viss kontonotering använts x antal ggr?
När det regnar blir hinken full av vatten, men det betyder inte att regnet orsakas av den stigande vattennivån i hinken:-)