Idag är det val till europaparlamentet, med ett förväntat valdeltagande som påminner mer om kårval än tredje söndagen i september. Nu skulle naturligtvis valdeltagandet varit betydligt lägre i framför allt landstingsvalet, men även kommunvalet, om in
te alla valen hade lagts samtidigt. Ett effektivt sätt att boosta valdeltagandet, naturligtvis, men som då också ger skeva siffror för hur det står till med demokratin i landet.
Det finns goda skäl att rösta, men det finns även goda skäl att inte rösta. Till de senare hör vanmakt, likgiltighet, okunnighet och trots. Valet till eu-parlamentet skiljer sig även i så måtto att det föreligger än mindre skyldighet att rösta. Självfallet är det ingen demokratisk skyldighet att rösta heller i de inhemska valen, vilket det faktiskt är i somliga länder, men argumenten för en sådan synvinkel blir ännu svagare när valet gäller en överstatlig institution med mycken byråkrati, dålig transparens, usel koppling mellan medborgarvilja och politiska beslut, och oklart mandat gällande beslutsområden. Oavsett grundinställning till EU sysslar EU litet med det som borde vara den mest självklara uppgiften, den gemensamma utrikespolitiken. I federationer av annat slag lämnas en stor del av det politiska utrymmet åt lokalförsamlingar, oavsett om det gäller amerikanska delstater eller afrikanska diktaturer, i utrikespolitiska frågor står de desto mer enade. I det amerikanska fallet sluter de upp bakom en president och dennes utrikespolitik, i det afrikanska fallet sluter man upp bakom konspirationsteorier om de vita kolonialherrarnas skuld och ansvar för all skit som händer.
Men valet till europaparlamentet är särskilt viktigt för alla vi som önskar öka medborgarnas makt över den demokratiska processen. Det är tydligare än i de inhemska valen att det är en särskild kandidat som får rösten, även om naturligtvis partiet får den i exakt samma utsträckning. Skillnaden är dock främst psykologisk men visst har partikanslierna mindre makt över sina europaparlamentariker än över riksdagsledamöterna, som reducerats från kompetenta lagstiftare till partiapparatens röstboskap. Den som önskar mer personval även i riksdags-, landstings- och kommunvalet bör börja med detta val. Och varför skulle medborgare inte vilja ha mer personval? Det är jobbigt för de oinsatta naturligtvis, men med ett sådant argument är diktaturen aldrig långt borta. Det förakt för politiker som idag färgar den yngre generationen beror inte på ungdomlig lättja. Däremot beror det på en vanmaktskänsla, grundad i ytterst rationella iakttagelser. Partier har upphört att vara ideologiska, och följer i allt större utsträckning partikansliets snarare än medborgarens önskningar. De har blivit företag med marknadsföringsavdelningar där det handlar om att paketera en vara så att den får så många köpare som möjligt. Om det sedan rör sig om undermåliga trabanter eller välkonstruerade volvobilar spelar då mindre roll. Det är säljfunktionen som bestämmer.
Personval är ett sätt att minska partitopparnas makt på ett påtagligt sätt. Det bör kopplas ihop med enmansvalkretsar för att ytterligare förstärka bandet mellan medborgaren och dennes representant. I demokratiskt hänseende är det direkt underligt att vi tvingas välja organisationer som sedan väljer våra “folkvalda” representanter. Demokratiskt rimligare vore att välja ledamöter och låta dessa själva bestämma vilka samarbetsorganisationer de skall ingå i. Det konservativa argumentet mot detta systemskifte är uppenbart, men även inte längre giltigt. Att vi en gång i tiden införde representativ demokrati berodde på att det var så fasligt långt till Stockholm för de skånska bönderna, och argumentet för partierna följer samma logik. Idag har infrastrukturen för informationsöverföring förändrat samhällsstrukturens karaktär i grunden. Det är lätt att söka och finna information, det är enkelt att göra sin röst hörd och de fördelar som finns i den stora representativa demokratin och partiapparaterna är numera inaktuella.
Invändningen att vi inte kan folkomrösta om alla frågor möter då två svar. Det ena är att vi kan välja våra egna representanter i direkta personval med enmansvalkretsar. Det andra är att vi kanske inte behöver låta det vara en parlamentsfråga huruvida “[ä]ven yngre elever, elever i särskola och vuxenutbildning för utvecklingsstörda (särvux) [ska få] rätt att delta i arbetsmiljöarbetet efter ålder, mognad och förutsättningar i övrigt“. Det som partikanslierna idag beslutar om kan med fördel överlämnas åt medborgaren och marknaden.
