Blommor och lummiga trädgårdar. Gräddglass, jordgubbar och vita sommarklänningar. Ljusa nätter med fågelkvitter och sena promenader hem. Den svenska sommaren är över. Det är svårt att förutse vad den kommer att ge oss, men vi har alla våra förhoppningar.
Den krassa sanningen är att det mesta regnar bort, för att citera Tomas Ledin. Kanske gäller inte detta bara den svenska sommaren, utan livet i största allmänhet. De flesta dagarna passerar utan att vi noterar dem. Vi lever för fredagsmyset och lider oss igenom veckan. Stunden är borta innan vi har hunnit leva i den.
En kär vän gjorde mig en gång uppmärksam på vikten av att bara stanna upp. Titta dig omkring, känn in din omgivning och lev i stunden. Värdesätt ett ögonblick som aldrig kommer igen, känn dig välsignad för att du har vänner och skratta för att livet är värt att leva.
Det här är viktigt. Det är när vi tar kontroll över livet som vi kan kontrollera framtiden och utvecklingen. Vi är inte passiva varelser som strömmen lelöst drar framåt utan människor som lever i stunden och med det i framtiden.
Tyvärr har den tanken börjat errodera i Sverige. Rättigheter har vi många, men varken ansvar eller skyldigheter. Det är inte förvånande, om än sorgligt, givet att hela vårt system är utformat för att passivisera. Roten till detta är en felriktad normbildning: i samma takt som bidragsstatens grepp hårdnat om människor har det skett en mental förändring.
Det finns ett stort värde – kanske är till och med mänskligheten avhängd det – att ta hand om de svaga i samhället. Men det kan inte göras genom en anonym och kollektiv välfärd. Det blir tillslut en moralisk förlustaffär. Våra moraliska värderingar har kortare halveringstid än radon.
Det här är inte grundlöst tyckande, utan något som forskningen stödjer. Nima Sanandaji, forskare vid bland annat Cambridge och i dag knuten till Institute for Economic Affairs tillika tidigare ordförande för FMS Göteborg, har skrivit om detta i sin nya bok Scandinavian Unexceptionalism (IEA 2015). Sverige har gått från att vara ett land med ovanligt starka normer till en välfärdsstat där värderingarna urgröps. Han exemplifierar med en undersökning från World Value Servey som visar att 82 procent under 80-talet ansåg att det aldrig är rätt att överutnjyttja bidrag – i dag är motsvarande siffra 55 procent.
För att förstå detta – och kunna blicka framåt – måste vi förstå vår historia. När vårt omfattande bidragssystem infördes fanns en utpräglad uppfattning om politiska reformers förmåga att rätta till verkligheten. Samtidigt fanns fattigsverige kvar i minnet, tiden innan ökad handel skapat det Sverige vi känner till i dag, och man ville för evigt göra upp med den verkligheten. Tyvärr inte med de medel som en gång möjliggjorde vår resa. På samma sätt var man av uppfattningen att moral existerade av sig självt, oavsett incitamentstrukturer.
Denna uppfattning var dock felaktig. Moral sitter inte i blodet utan skapas av civilisationen.
***
Sverige har inte bara vackra sommarmånader, utan även ett av världens högsta skattetryck. Ändå har vi inte ett försvar värt namnet, en skola där barn lär sig läsa eller för delen ett rättsväsende där medborgare känner sig trygga. Detta beror i stor utsträckning på tidigare nämnda bidragssamhälle. Sverige är byggt på en ideologisk omfördelning där staten tar in pengar från människor och sedan betalar ut till de människor som passar in i den tänkta omfördelningsmallen – eller lever som staten lär.
När vårt system inte längre främjar samhällsbevarande dygder som arbetsamhet och strävsamhet försvinner vår samhällsmoral. För varje minut som går förbi försvinner den mer och mer. Allt är lika bra i normlöshetens land och prestation väger lika tungt, eller lätt, som avsaknad av detsamma. När belöning är oberoende av insats har något gått sönder.
Låt oss komma ihåg att människor tenderar att påverkas av de institutionella ramarna. Vi går inte opåverkade genom välfärden.Takterna sitter i av pavlovska skäl. Människor har gjorts beroende av staten och det är där man uppfattar att tryggheten kommer ifrån.
Vad ska då vi unga studenter som vågar föreställa oss en bättre framtid göra? Vi måste flytta fram våra positioner och säga ifrån. Vi accepterar inte ett samhälle utan medmänsklighet eller frihet. Rättigheter går hand i hand med skyldigheter och vi kräver båda.
Socialdemokraterna har gått från att vara ett arbetarparti till ett bidragsparti. De har satt sig i en situation där de inte kan ändra formen för deras paternalism i efterhand. Det har blivit en del av deras identitet och de tänker inte göra upp med sitt mörkaste innersta. Samtidigt kan vi se hur Alliansen tyvärr gått från att vilja förbättra samhället till att snarare vilja förvalta bidragssamhället.
Dagens läge är dock ingen match för maktpolitiker, bara för de hederliga och sakinriktade. Därför är vår roll viktigare än någonsin. Låt de inte komma undan: kräv en bättre framtid där människor och mänsklighet ryms. Vi ska vara dem som ser sanningen om verkligheten och kräver att staten gör detsamma. Vi går inte opåverkade genom välfärdens institutioner. Vi är rationella, och staten måste bli rationell tillbaka. Socialbidraget måste ner till det mest elementära som en konsekvens av att värderingarna har förändrats: det måste bli avskräckande lågt. Låt mig citera Frédéric Bastiat: “Bidrag till arbetslösa och fattiga blir ett bidrag till arbetslöshet och fattigdom”.
Vinden blåser inte längre som den en gång blåste. Det finns sorgligt få visioner och populismen drar sakta fram över Europa. Även i Sverige förflyttar sig de politiska partierna allt längre från väljarna – som de är tänkta att representera – och bara SD vinner mark. Ibland tvivlar jag på att ens vår borgerliga opposition tror på förändring. Det som ingen verkar förstå är att det under ytan börjar blåsa upp till storm.
