I helgen höll, vilket jag förmodar att få har missat, moderaterna sin arbetsstämma och som ordförande i Fria Moderata Studentförbundet hade jag traditionsenlig yttranderätt i talarstolen. Detta utnyttjades dels för att berömma en integrationspolitik som försöker sätta folk i arbete, öka rättssäkerheten och underlätta för människor att komma till Sverige, dels för att basha LAS och ge geronterna i partistyrelsen en historisk tillbakablick på begreppet “den svenska modellen”.

Poängen är att begreppet åsyftar systemet som Saltsjöbadsavtalet 1938 sparkade igång, där arbetsmarknadens parter kom överens om att hålla staten utanför förhandlingarna. Av en ren slump började därefter de svenska guldåren tillväxtmässigt och välfärldsmässigt, vilka slutade på 70-talet då den offentliga sektorn byggdes ut och facket gick till (S) med specialskrivna lagar som LAS och MBL. Där och då övergavs “den svenska modellen”. Att använda begreppet till dagens juridiskt sanktionerade diskrimineringssystem är endast historierevisionism eller oförstånd.

Arbetsmarknadsministern vill låta påskina att turordningsreglerna i LAS bara påverkar hur eländet fördelas och inte den sammanlagda bördan. För det första har den gode Sven-Otto missat att LAS är mer än bara turordningsregler och inlåsningseffekter. För studenter och andra unga är det framför allt utelåsningseffekter, då vi inte ges möjlighet att ta oss in på arbetsmarknaden, på grund av bland annat arbetsgivarnas välgrundade rädsla i svårigheten att göra sig av med oss när vi väl har fått heltidsanställning och visat oss vara opassande på jobbet. Åldermannen och multiföretagaren Gustaf Douglas talade om vikten av trygga arbetare och menar människor i hans egen ålder, i ett försök att göra LAS till en fråga om ungdomar vs äldre. Det är som att argumentera för statlig diskriminering av invandrare med argumentet att de annars tar “våra” jobb. Det känns igen, även om avsändaren brukar vara någon annan. Avtalade minimilöner, som också syftar till att hålla minoriteter som studenter, unga och invandrare utanför arbetsmarknaden kom aldrig ens upp på agendan, tyvärr.

För det andra (nu gäller det att ha koll på textuppbyggnaden) har arbetsmarknadsministern fel i det att han vägrar se några dynamiska effekter. Om företagen själva kan välja vilka som ska vara kvar vid nedskärningar skapas incitament för de arbetande att prestera och eftersom det mesta inom nationalekonomi handlar om arbetarnas marginalproduktion skulle ekonomin totalt sett vara i bättre skick om de som passar bäst på arbetsplatsen även fick vara kvar på den. Nu tycks argumentationen gå tvärtom. De mest produktiva skall möta arbetslöshet just därför. De har ju så mycket lättare att få anställning. Att för övrigt sammanslutningar av arbetare förhandlar fram avtal som säger hur uppsägningar skall göras är naturligtvis fullt tillåtet i en marknadsekonomin, med avtalsfrihet och pacta-sunt-servanda-riktlinjer. Däremot kan sådana avtal aldrig vara av staten påtvingade. Däri ligger den svenska modellens själva essens.

Stämman i övrigt var ungefär lika visionär och potent som en blind eunuck, även om intressanta motioner förekom men i regel nedröstades. Det var en välarrangerad stämma, som statsministern sade, och skämtade (!) om att uttrycket även kan avse hur väl partistyrelsen lyckas kontrollera stämmodelegaterna. Andra alliansmedlemmar ligger steget före, all förnyelse till trots… Och man hade troligtvis valt att inte fokusera på områden som berör, utan sikta på att bli slätstrukna nog att slinka igenom riksdagsvalet utan att någon lägger märke till dem.

För studentförbundets övriga räkning visades jämlikhets- och integritetskampanjerna upp genom nytryckta posters, vi delade ut ett korsord där första pris var en flaska gammeldansk (vilken passande nog vanns av en ordförande emeritus – Anders Hall, med viss hjälp från presidieledamot emeritus Johan Modin) och glömska herrar som exempelvis Sten Nordin, Ulf Adelsohn och Carl Bildt erhöll ånyo sina guldnålar. Som sig bör.