Mars 2004
– en rapport om kollektivism
Vem vill bli opererad av en inkvoterad kirurg?
Frågan ställs retoriskt längre fram i denna rapport. Men tanken på inkvoterade kirurger har förmodligen inte slagit särskilt många. Ännu färre torde betrakta frågeställningen som relevant. Den ryggradsmässiga reaktionen är naturligtvis att vi inte bör ägna oss åt kvotering vid anställning av kirurger. Den som uppfyller kraven på relevant utbildning och erfarenhet kan komma ifråga för anställning som kirurg – alldeles oavsett vad vederbörande i övrigt har för egenskaper (hudfärg, kön, etnicitet, religiös uppfattning, etc).
Få krav ställs på att vi måste ha en viss andel svarta eller kvinnliga eller asiatiska eller katolska kirurger. ”Varför skulle vi behöva ha kirurger med just dessa egenskaper?”, är den naturliga och högst motiverade motfrågan. Det viktiga är ju att de är kirurger, inte att de är svarta kirurger eller kvinnliga kirurger eller asiatiska kirurger eller katolska kirurger. De skall vara kirurger – punkt slut.
Men vid de högre utbildningarna i Sverige är tongångarna lindrigt sagt annorlunda. Sedan ett antal år har den så kallade jämställdhetsdebatten en förment självskriven plats inom akademien. På grundutbildningen finns förvisso numera fler kvinnliga än manliga studenter, så det slagfältet är inte längre intressant för opinionsbildarna, byråkraterna och proffstyckarna. I stället har de dragit vidare dit striderna om den numerärt ojämna fördelningen vad gäller män och kvinnor på högre positioner inom akademien rasar (trots att alla utom de historielösa kan förstå varför det ännu inte finns lika många kvinnliga som manliga professorer).
Slaget mot liberala hörnstenar som likabehandling och rättvisa står på tur att avgöras. I korståget mot rättsstatens grundprinciper driver den kollektivistiska feminismen sina egenhändigt skapade paradoxala frågeställningar en god bit framför sig i hopp om att slippa besvara dem. Exempelvis kan man fråga sig varför positiv särbehandling inte skall kallas för vad det är, nämligen diskriminering med avseende på kön – det vill säga precis det som man säger sig vilja motarbeta?
Rapporten du håller i din hand gör inte anspråk på att uttömmande beskriva alla skevheter, felslut och övertramp som inom akademien begåtts – och begås – i jämlikhetssträvandenas namn. Däremot pekar vi på enskilda exempel från högskolor och universitet runtom i landet, vi belyser de villfarelser som universitetsfeminismen vidgår, och vi resonerar kring det som populärt kallas för det genusvetenskapliga perspektivet.
Läsningen är inte alla gånger trevlig – mycket elände i tillvaron sanktioneras onekligen av kollektivism i någon form – men vi önskar dig trots allt en uppbygglig läsestund.
Stockholm i mars 2004
Fria Moderata Studentförbundets presidium
