london

1–3 december avhöll International Young Democrat Union årsmöte i London, och FMSF var naturligtvis på plats. Aktiviteterna inleddes egentligen redan kvällen den 30 november, men väder, flyg och tågtrafik på båda sidor av kanalen konspirerade mot förbundets deltagande vid välkomstdrinken – lika bra visade det sig senare, då den ändå tvingades flytta från den planerade lokalen på Tories’ partihögkvarter på grund av studentprotesterna mot (de då fortfarande bara föreslagna) höjningarna av universitetsavgifterna, och därför rann ut lite i sanden.

Morgonen därpå samlades vi dock pigga och glada utanför parlamentet för extensiv säkerhetskontroll innan vi släpptes in i underhuset och slussades upp till Committee Room 10 för det inledande seminariet. Efter att ha hälsats välkomna av våra värdar, Conservative Future, genom vice ordförande tillika parlamentsledamoten Andrew Stephenson inleddes det välfyllda programmet av parlamentsledamoten Steve Baker, som ägnade sina allokerade fyrtiofem minuter åt att förespråka privata valutor som lösning på den rådande ekonomiska krisen samt upprepande gånger uppmana församlingen att läsa Hayek. Förbundets utsända kände sig av naturliga skäl som hemma.

På detta ekonomiskt liberala brandtal följde en mycket intressant guidad visning av överhuset, och sedan tv-visning av utfrågningen av premiärministern som pågick i underhuset samt spontana utflykter till parlamentets personalcafé och helt fantastiskt absurda giftshop. Camerons retoriska förmåga imponerade som vanligt, och än mer så när vi ett par minuter senare fick uppleva den på nära håll när han svepte in och höll ett kort, briljant och i princip helt intetsägande tal om frihetens värden innan han ursäktade sig och stressade vidare till Zürich för att delta i den redan då dödsdömda kampanjen för att få fotbolls-VM till Storbritannien.

Mötet samlade därefter ihop sig och fortsatte till Institute for Economic Affairs, Storbritanniens och enligt egen utsago världens äldsta tankesmedja, för en snabb lunch innan programmet fortsatte med ett anförande av institutets VD samt utbildningsdirektör, Mark Littlewood och Dr Steve Davies, om ekonomi i stort och tankesmedjors uppgifter och möjligheter. En snabb totalsågning av regeringens politik hanns också med – en uppfriskande paus från kavalkaden av ministrar och parlamentsledamöter. Tongångarna om att det i alla fall var bättre än alternativet och om att det gick åt huvudsakligen rätt håll men med slagsida och en snigels hastighet kändes dessutom väl igen.

Detta följdes av ett tal av utrikesminister William Hague, som, föga förvånande, talade om utrikespolitik och svarade på frågor om allt från Afghanistan och den pakistansk-indiska gränskonflikten till möjligheter och svårigheter med en koalitionsregering. Förbundets utsända noterade, lätt roat, att tongångarna om varför man har soldater på plats i Afghanistan skiljer sig en del mellan Storbritannien och Sverige. Vem som är sanningsenligast lämnas dock därhän för tillfället.

Kvällens aktiviteter utgjordes av den konservativa kristna rörelsens tjugoårsjubileum, en tillställning till vilken deltagandet av naturliga skäl var frivilligt, så undertecknad valde i stället att återhämta sig från en lång dag med cocktails och nätverkande på Themsens strand.

Morgonen därpå var det dags för en än noggrannare säkerhetskontroll innan i grupper släpptes in på världens sannolikt mest ikoniska adress, 10 Downing street. Vi fick lämna ifrån oss mobiltelefoner och kameror till den kostymklädde dörrvakten innan vi guidades upp för trappan och serverades te och mince pies i mottagningsrummet. Biståndsminister Andrew Mitchell höll tal i den för dagen tömda matsalen och även om det var intressant var det svårt att konkurrera med den miljön.

Vi hann också se vaktombytet utanför palatset genom fönstret i mottagningsrummet – en svårslagen känsla – innan vi raskt guidades vidare till Londons filmmuseum, inhyst i det gamla stadshuset på andra sidan Themsen från parlamentet sett. Väl där slog vädret till igen och två av eftermiddagens planerade talare visade sig oförmögna att ta sig dit genom det snökaos som till och från lamslog London under de dagar vi var där.

En förlängd lunch löste problemet och vi gick raskt vidare till Lord Wei, överhusets yngste ledamot och regeringsrådgivare gällande Camerons buzz word och käpphäst, ’Big society’. Lord Wei själv bor i ett miljonprogramsområde i utkanten av London och fick med självupplevda exempel hela projektet att låta riktigt vettigt, en uppgift så svår som någon. Kvällen ägnades sedan åt vin, surr och canapeér på Stationers Hall, ett fantastiskt skråhus ett halvt stenkast från St Pauls katedral.

På fredagsmorgonen samlades vi åter på filmmuseet, det kan dock noteras att uppslutningen inte var fullt lika god när det inte fanns någon säkerhetskontroll att ta sig igenom. Fem minuter efter utsatt tid befann sig undertecknad samt två representanter för ett närstående men fristående ungdomsförbund i lokalen. Det blev bättre under förmiddagen, och vi lyssnade till ett förvånansvärt intetsägande tal av premiärministerns politiska sekreterare om Torys valkampanj och såg sedan en betydlig mer entusiasmerande film om den samma.

Kring lunch drog resans huvudpunkt igång, organisationens årsmöte. Ordförande Tim Dier tackade för sig efter sina maximalt tillåtna två år och ersattes av Daniel Walter från tyska Junge Union. Tio viceordförande valdes också, kanske mest noterbart svenske Christian Holm från ett oss närstående parti. Den Oslobaserade men brittiske generalsekreteraren James Marriot valdes om. Nya organisationer upptogs i organisationen, från bland annat Libyen och Georgien, och ytterligare ett antal valdes in som observatörsmedlemmar, bland annat Irakbaserade Kurdistan Democratic Youth Union och svenska Kristdemokratiska ungdomsförbundet.

Mötet och programmet avslutades under eftermiddagen. Ett antal deltagare valde att informellt fortsätta umgänget på en klubb under kvällen men förbundets utsända hade svårt att ignorera den inbjudan hon mottagit till galaöppningen av vetenskapsmuseets utställning om global uppvärmning. Som konsumentupplysning kan tilläggas att den var precis så tråkig som det låter, men att cateringen var bra.

Helgen hade hållits öppen för turistande, kanske främst för de mer långväga delegaterna, och deltagarna spreds sakta men säkert för vinden medan undertecknad hängivet ägnade de sista dagarna i London åt punktinsatt ekonomiskt stöd till den hårt utsatta brittiska detaljhandeln.

Amanda Wollstad
Internationell sekreterare

Lämna en Kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *