Särskilt beklämmande för en liberal regering är det som snarast är att likna vid principiella ställningstaganden som grundas på socialdemokratisk politik. Att som finansminister ge sitt fulla stöd för ett hycklande spelmonopol som sätter statens finanser framför allt; att som arbetsmarknadsminister i varje dispyt mellan arbetsmarknadens parter exempelvis stödja arbetstagarorganisationens part; att som kulturminister fortsätta plädera för public services existens på skattebetalarnas bekostnad.
Det handlar i dessa fall inte längre om Newtons första lag, som annars så väl beskriver nya moderaternas pragmatik. Skilnaden är att det då rör sig om just en prioritering gällande vilka frågor som i första hand skall utgöra valmanifest, och vad som måste vänta till senare. I den bemärkelsen är pragmatik förståndig. Även om allt utanför nattväktarstatens domäner bör finansieras frivilligt är det rimligt att börja med att exempelvis se över apoteksmonopolet, men samtidigt acceptera att akutsjukhusen sköts lika undermåligt som en östtysk trabantfabrik. Väljarna skulle annars inte hinna med.
Men nu har det ledande regeringspartiet i sitt stöd för socialdemokratismen nått den punkt där samtliga övriga allianspartier befinner sig på den liberala sidan. Centerpartiet har tidigare gjort insatser för att minska den strukturella ungdomsarbetslöshet som beror på minimilöner för tredje part, LAS, MBL, m.m. Folkpartiet var till slut det enda parti med en riksdagsledamot som röstade emot FRA-lagen. Och nu har slutligen kristdemokraterna på sitt riksting beslutat sig för att avskaffa tv-licensen. Det är särskilt välkommet eftersom den regeringsutredning som tidigare lagts fram på området kom från just en kristdemokrat, Rose-Marie Frebran, där smörja samsades med dynga och slutpoängen var att att tv-licensen behövs för att säkra den så kallade oberoende televisionen.
Statligt sanktionerad propaganda blir inte oberoende bara för att den är tvångsfinansierad och ingen galen maoist på SVT kan övertyga om motsatsen. Att den så kallade konservativa rörelsen inte heller förstår faran av att överlämna det öppna samhällets goda institutioner till staten är både förvånande och upprörande. Desto bättre då att medlemmar nått djupare insikt. I den bemärkelsen är det också ett gott tecken inför stundande val. Demokratiska organisationer styrs inte bäst top-down utan bottom-up, som managementkonsulterna säger. Ett riksting där en enskild motion, mot partistyrelsens vilja, bifalles, är kanske det första frö till den vitsippa som skall ta kristdemokraterna över fyraprocentsspärren, och alliansen över regeringströskeln.
