Eva-Lis Sirén är ordförande för Lärarförbundet och i egenskap av detta för dagen debattör på SvD Brännpunkt. Budskapet må förvisso vara mer pengar till de stackars barnen – det är alltid synd om barn och det innebär då alltid att de ska ha mer offent

liga pengar; däremot bör kärlekslösa föräldrar inte försöka kompensera bristande lördagsmys med ökat apanage för det gäller privatekonomi. Nåväl, vi måste tänka på barnen, skaldar Sirén. Det främsta argumentet i denna snyfthistoria är dock utmärkt. Lärarförbundet anser nämligen att den borgerliga regeringen har skött sig bra men att kommunerna sviker. De generella statsbidragens ökade intäkter för kommunerna i högkonjunktur lades nämligen endast på en enda personalkategori: den centrala administrationens. Nedskärningar i recessionstider däremot drabbar de verkställande personalkategorierna snarare än de flumplanerande. Fenomenet är numera så väletablerat inom svensk förvaltning att vattenskalle blivit norm istället för patologi.

Det svenska högkvarteret består nästan av fler generaler än antalet mönstrande tonårsveklingar; överläkarna utnumrerar undersköterskorna på landets sjukhus ostorleken på skolans elevgrupper tenderar att växa synkront med antalet studierektorer. Huvudet sväller medan fotsoldaterna försvinner.

Resultatet är till lika delar universell public choice och ursvensk utbildningspolitik. Naturligtvis kommer de som bestämmer över pengarna att se störst behov i de egna leden; Naturligtvis är det bättre att vara lite mer utbildad.

Vattenskalle, eller hydrocephalus som de lärde säger, är ett tillstånd där flera olika patologiska processer kan ligga bakom. Symtomatologiskt kan de indelas i två huvudgrupper: kommunicerande och icke-kommunicerande. Såväl i den medicinska som i den riktiga världen är icke-kommunicerande hydrocephalus farligare. Namnet antyder dessutom att det är de vi aldrig hör av förrän det är för sent.