För 20 år sedan idag föll Berlinmuren och världen tog ett stort kliv till det bättre på frihetsskalan. Hur man ser på denna händelse skiljer sig dock mellan de olika politiska lägren.

När moderaternas nuvarande europaparlamentariker Gunnar Hökmark 1988 menade att Sverige borde stödja den baltiska frihetskampen kallade socialdemokraterna detta för ”utrikespolitiska stolligheter” och menade att Sverige inte skulle hjälpa till att ”bryta loss” Estland, Lettland och Litauen från Sovjetunionen. Var de socialdemokratiska sympatierna låg är lätt att skönja. Men eftertankens kranka blekhet har i alla fall förmått dagens socialdemokrater att i regel ta avstånd från den utövade politiken i det gamla Östeuropa, om än inte från de grundläggande idéerna i den socialistiska ideologin. Men det förringar inte det faktum att tongivande socialdemokrater som riksdagsledamot Stellan Andersson var ordförande för både vänföreningarna Förbundet Sverige-DDR och Förbundet Sverige-Sovjetunionen. Socialdemokratiska utrikesministern Sten Andersson menade att ”Estland inte är ockuperat” och Pierre Schori fyllde i med att ”Vi vill inte… bidra till någon separatism där.” Längre ut på vänsterkanten var stödet för kommunism och diktatur naturligtvis ännu starkare.

Det är lätt att i efterhand, när situationen exempelvis blir politiskt ohållbar, byta fot och ändra sin retorik. Politiker gör det för jämnan. Men det är betydligt lättare att hamna rätt redan från början om den politik man för bygger på grundläggande frihetliga och mänskliga värderingar istället för att drivas av mekanisk utopism och förtryckssvärmeri.

Fria Moderata Studentförbundet hyllade frihetsidealet och försökte bekämpa kommunismen långt innan muren föll. Visst är det trevligt att fler i efterhand insett Sovjetunionens moraliska och ekonomiska nederlag. Men efterhandskonstruktioner river inga murar. Det gör däremot klassisk liberalism.