Sedär, dagen vi alla hoppades inte skulle komma. Det rödgröna gänget har försöket komma bort från bilden av rödgröna röra och format någon form av koalition. Det finns flera saker som är intressanta här. För det första måste det svidit rejält för Mona Sahlin när hon som första sosseledare erkänna att glansdagarna är över och att man nu måste ingå i en koalition för att kunna få hela makten.  För det andra verkar det nu helt omöjligt att tänka sig att Mp och V(pk) inte kommer få några ministerposter ifall det skulle bli regeringsskifte 2010.

För det trejde är det intressant att se att Ohly faktiskt accepterande ganska så ordentliga inskräkningar i den egna politiken för att kompromissa. Budgettak, självständig riksbank, inte-omedelbart-ut-ur-EU är, oavsett vad man tycker om sakerna, något som vänstern varit emot hur länge sedan som helst.

Nu börjar dock det intressanta. Vilken ministerpost blir Ohlys 2010? Kan vi hoppas på infrastruktur eller någon annan i perifirin, är kan det bli som i Norge, där vänstern innehar finansministerposten. Lars Ohly som svensk finansminister… bara tänk tanken och bäva..

En sista insikt är att detta sätter större press på alliansen 2010. Å ena sidan kan man hota med kommunistspöket och förhoppningsvis plocka resonabla mittenväljare. Men om man skulle förlora finns det inget hopp om någon rosagrön socialliberal mittenregering ifall man skulle förlora.  Alliansen har mycket kvar att göra för att få mig att bli särskillt entusiastisk över dess reformer, framförallt när statsministern mer eller mindre uppmanar till protektionism, men alternativet verkar nu uppriktgt skrämmande.