Grundlagsutredningen närmar sig sitt målsnöre och resultaten har börjat läcka ut. Bland annat nämns att spärren för personvalsröstning skall sänkas till 5% (från 8%) i riksdagsvalet, så som fallet redan är i övriga offentliga val. Jag gläder mig som

en dödsstraffmotståndare kan skulle glatt sig över att Texas slutar avrätta vita. För nog är 5% bättre än 8% rent kvantitativt men problemet består i ett valsystem som ändå är så grundmurat kollektivistiskt att småjusteringar fungerar just på marginalen. I riksdagen sitter idag blott 6 personvalda ledamöter. Övriga 343 är valda av sina respektive partier. Med en sänkning av personvalsspärren med ynka 3 procentenheter kommer ingen revolution direkt att inträffa. Även fortsättningsvis kommer den svenska så kallade demokratin att utgå från partierna snarare än från folket. Partipiskan är högst kännbar och används ofta. FRA-debatten hade naturligtvis haft ett helt annat utgångsläge – och troligen en annorlunda utveckling – om inte räddhågsna halvmesyrer hade fallit för grupptrycket från partiapparaturen. Federley gick kanske längst och talade öppet om att han inte ville svika sitt parti, vilket måhända är ett gott internt argument men som tur är biter det föga på de väljare som han snarare skulle akta sig för att svika. Men så länge makten ligger hos partierna kan vi medborgare inte förvänta oss att vår vilja skall gå först.

Som så ofta förr står i så måtto idealet att finna bortom Atlanten, där väljarnas makt är så mycket större än de svenska motsvarigheternas. Säga vad man vill om landsbygdsföraktande ultraelitististen från Chicago men det faktum att Obamas kandidatur drog kraft från vanliga fäet på gatan är ett styrkebevis hart när utan motstycke. Och när övriga världen inte förstod hur amerikanka kongressen kunde säga nej till krispaketen för att lösa finanskrisen misslyckades man naturligtvis fullständigt med att förstå att kongressledamöterna senare ställs till svars för hur de gett sina väljares surt förvärvade skattepengar till plötsligt omvända, etatistiska bankchefer.

Den som leder världens vackraste land är vald av sina fria medborgare. De 349 lakejer som styr och ställer i ankdammen är valda av partistyrande cyniker. Demokrati är ibland mer av en eufemism än av en klyscha.