Med jämna mellanrum begås det väpnande rån i svenska butiker. Detta är förstås tråkigt och det är synd om de anställda som drabbas av våldet, på samma sätt som det är synd om alla som drabbas av våld. Men det är för att förhindra det som vi har poliser, domstolar och fängelser. Problemet löses INTE genom att förbjuda kontanter. Kontanter är nödvändiga i ett fritt samhälle, där man kanske inte alltid vill att ens inköp skall registreras och övervakas. Att man besöker en butik som säljer dildos eller för den delen potensmedel är kanske inte något man vill att ens banktjänsteman (eller äkta hälft) skall känna till. Hur förväntar sig arbetsmiljöverket att undertecknande skall införskaffa nästa nummer av tidningen Aluma? Har lite svårt att se att de hemlösa i Lund skall börja ta MasterCard för att bara ge ett exempel. HAX har andra.
När staten inte klarar av sina mest fundamentala uppgifter är det ett tecken på att mera pengar och energi borde gå till att lösa dem, istället för att ta på sig flera ansvarsområden. Det vore trevligt om någon från vänster kunde förklara varför staten är lämplig att sköta kultur, sjukvård och utbildning när de inte ens kan hålla buset borta från gatorna.
Naturligtvis bör inte staten förbjuda kontanter, det tycker nog bara förmyndarna på Arbetsmiljöverket. Däremot är det inte självklart att den alls bör erbjuda några statliga kontanter, eller särskilt skydd av dessa.
Regeringens förslag till ny skyddslag innebär att byggnader som hanterar kontanthantering ska kunna klassas som skyddsobjekt. Detta ligger självklart inom ramarna för nattväktarstatens domäner – men även nattväktarstater kan vara stora eller små, dyra eller billiga för skattebetalarna.
Stater som erbjuder en polis per 10 invånare, en polis per 10000 invånare eller en polis per miljon invånare kan alla vara nattväktarstater (om de inte sysslar med annat). Ändå är skillnaden i kostnad för skattebetalarna milsvid. Men just kostnadsaspekten i den nya skyddslagen är det inte så många som tänker på. Istället är det särintressena som regerar: det fåtal som tjänar på en viss åtgärd är högljudda förespråkare, det flertal som betalar är ljumma åskådare. Concentrated benefits, dispersed costs.
Vad är marknadslösningen? Jo, att man betalar för för sig själv. Vill man använda billiga tekniska lösningar så betalar man mindre. Vill man använda dyra manuella lösningar som inbegriper dagliga bevakade penningtransporter, kostnadsdrivande personal som hanterar pengar och en infrastruktur som ökar nattväktarstatens kostnader så betalar man mer. Säkerhet är inte gratis.
Swedbank har redan börjat. Om man vill kunna springa till bankomaten stup i kvarten så betalar man fem gånger mer i fast kostnad för sitt VISA-kort än om man är villig att begränsa antalet kontantuttag.
Förbudsdebatten leder tanken fel. Det är inte frågan om ett digitalt val mellan kontanter och inga kontanter. Det är frågan om att sätta upp ekonomiska incitament som gör att var och en bär sina egna kostnader. I ett sådant system kan kontanttyngda och kontantlösa individer leva fredligt sida vid sida.