Regeringen har i all sin vishet kommit fram till att obehöriga lärare bör avlägsnas från utbildningssystemet. Socialdemokraterna håller med. Friskolorna gör det inte.
Friskolereformen har ett starkt stöd i svensk politik. Både socialdemokraterna, miljöpartiet och de borgerliga partierna är för reformen, men stödet härleds ur delvis olika resonemang. För (S) och (MP) är det ofta statens uppgift att tillse att konsumenter har både valmöjligheter och en garanterad lägstanivå gällande utbudets kvalitet. Dessa är inte de liberala argumenten för friskolor, som i stället grundas i institutionell konkurrens och ökad valfrihet (ej endast genom statliga initiativ). Det är alltså inte statens klokhet och objektivitet (hypotetiska begrepp) som gör att friskolereformen är både välståndshöjande och ger ökad frihet. Det är den institutionella konkurrens som uppstår på en marknad men sällan inom en rent byråkratisk produkt.
Idén att införa förbud för rekryteringen av lärare till skolorna bryter med detta borgerliga försvar för friskolereformen. Föga förvånande applåderar således (S), vars retorik nu får genomslag även i opposition. Att avkräva lärarna legitimation och att detta skulle vara viktigt för verksamhetens kvalitet förutsätter i) att det finns tillräckligt med legitimerade lärare, ii) att legitimerade lärare är signifikant bättre än de utan legitimitet, iii) att kostnaderna för att legitimera lärarna ej överstiger alternativkostnaden av att “samhällets” pengar i stället läggs på den faktiska verksamheten (ökad lärartäthet, mer tid för utformning av undervisningsmaterial, etc.), vid lika kvalitetshöjning. Och då har jag ändå bara berört rent instrumentella faktorer (d.v.s. struntat i det faktum att ägarna har rätt att själva bestämma över sin rekrytering). Det tycks som om samtliga dessa tre punkter fallerar. Åtminstone har det från friskolehåll (förvisso part i målet) hörts klagomål över punkt i). Punkt ii) har aldrig utretts – och lär inte heller utredas eftersom politiska fördomar tar en betydligt längre än skeptisk vetenskaplighet. Punkt iii) har så att säga bevisbördan på sig. Men eftersom vi talar om olika budgetposter så lär kostnaderna inte ställas mot varandra.
Vore inte det rimliga när man inför restriktioner av detta slag att man på något sätt bevisar eller åtminstone finner indicier för att det är produktiva reformer. De flesta svenskar är i någon bemärkelse utilitarister, samtidigt som politiken ofta blundar för faktiska utfall till förmån för uppdiktade. Men personligen har jag högre krav på en borgerlig regering än att den ska ta sin vidskepelse med sig in i Rosenbad. Och därtill skulle jag önska mig lite mer konsekvens. Som att även se över universitetens obehöriga lärare. Där är inte en enda legitimerad. Mother of all hell!
Sverige kommer att bli lite mer behörigt. Och politiken på fortsatt behörigt avstånd från verkligheten.
